399 timmars arbete på en månad – är det dåliga arbetsvillkor eller tyder det också på något annat?

Sydsvenskan (och andra media) rapporterade idag om att en medarbetare från företaget Humana assistans arbetat 399 timmar under en månad. Det är – håll i er nu – närmare 13 timmar per dag, varje dag i 31 dagar, alltså helt utan lediga dagar. De orimliga arbetsvillkoren har varken rapporterats av brukare (som man väl kan tänka borde ha mött slutkörda assistenter) eller fack. Nej, det var enligt Sydsvenskan ”Försäkringskassan som gjorde upptäckten och slog larm.”

Nu frågar sig vän av ordning hur de upptäckte detta? Jo, de gjorde antagligen precis som vilken köpare av konsulttjänster som helst. Man får  fakturan, summerar timmarna och gör en kontroll av rimligheten. Försäkringskassan har fått faktura på 399 timmar som levererats av en assistent. Bakom detta faktum kan döljas två olika eller möjligen kombinerade orsaker.

  1. Tjänsten har levererats, dvs. någon har tvingats (hur nu det skulle gå till i Sveriges största assistansföretag) att arbeta 399 timmar under en månad eller har möjligen valt det själv.
  2. Tjänsten har inte levererats, dvs. fakturan är felaktig och innehåller av något skäl fel antal timmar.

Alternativt naturligtvis att Sydsvenskan är fel ute. Båda orsakerna ovan tyder dock på allvarliga problem i en av de viktigaste och mest känsliga verksamheter som vi finansierar med skattemedel – omsorg, stöd och service enligt LSS.

Målar jag inte fan på väggen nu? Jo, men det finns redan många exempel på bristande kontroll av hur våra skattepengar används. Senast i januari fanns ett fall i Uppsala där fusk med rapporteringen av timmar i hemtjänsten uppmärksammades. Frågan måste alltså ställas.

Av vad som framgår av artikeln i Sydsvenskan står det klart att Försäkringskassan betalat för 399 timmar. Nu är frågan om det beror på felaktig fakturering eller orimliga arbetsvillkor. Oavsett vilket drabbas de som är beroende av LSS.

 

 

Stolthet finansierar inte välfärden

Jag blir förbannad. Ekot avslöjade igår att Spotify-grundaren och nyvalde styrelseledamoten i TeliaSonera Martin Lorentzon undkommit stora belopp i skatt genom en företagskonstruktion där aktier flyttats mellan bolag i Luxemburg och Cypern. Inget olagligt tycks ha förekommit, men jag tror att alla inser att ordningen i längden är helt orimlig. Om de som tjänar riktigt stora pengar – Skatteverket beräknade enligt Ekot skatten som Lorentzon undkom vid bara en affär till 60 miljoner kronor – slutar betala skatt försvinner legitimiteten i skattesystemet. Skatteverkets ansträngningar för att minska svartarbete bland småföretagare och privatpersoner kommer att te sig helt orimliga för vanliga medborgare.

Saken kommenteras i Eko-inslaget av Kristina Ekengren, kansliråd på finansdepartementet. Hon var dessutom ordförande i TeliaSoneras valberedning och hade i den rollen kännedom om Lorentzons skatteupplägg.

Som borgerlig väljare och tidigare kommunpolitiker har jag lärt mig vikten av att hushålla med skattepengar, men också hur viktigt det är att faktiskt få in de pengar som krävs för att finansiera välfärden. När pengarna är slut går det inte att driva skolor och sjukhus på välvilja och ambition. Eller stolthet, vilket Kristina Ekengren tycks tro. Istället för att ta chansen att prata om vikten av att täppa till kryphål i form av olika skatteparadis så säger hon att Martin Lorentzon är ”lite unik” och att vi borde vara ”stolta över att honom i Sverige”. Det klart vi kan vara stolta, men jag är ledsen Kristina. Stolthet betalar inte kostnaderna för välfärden. Stolthet betalar inte heller kanslirådslöner. Till det behöver vi skatteintäkter.

Regeringen talar gärna om utbildning och företagande och hur framtiden ska räddas genom spetskompetens och framgångsrika entreprenörer. Om vi ska finansiera utbildning och välfärd för dessa utan att sedan kräva att de faktiskt betalar skatt vet jag många borgerliga väljare som kommer att se sig om efter mer konsekventa företrädare.

Med vänner som Kristina Ekengren behöver alliansregeringen inga fiender. Slaget torde vara förlorat.

Ett anständigt beslut av kommunfullmäktige

Något senkommet. Uppsala kommunfullmäktige ändrade förslaget till lokala ordningsföreskrifter vid sitt möte i förra veckan. Insamling av pengar skulle enligt förslaget inte kräva tillstånd om ”insamlingen sker passivt i samband med framförande av gatumusik”. Underförstått: ”vanligt” tiggeri utan musik skulle bli en fråga för polisen. Lyckligtvis blev beslutet annorlunda, ett litet men viktigt ord sköts in så att tillstånd inte krävs om ”insamlingen sker passivt eller i samband med framförande av gatumusik”.

 

Att moderaterna har så svårt att förstå marknadsekonomi

Nu är vi där igen. Moderaterna gör vinst i välfärden till en jämställdhetsfråga. Eller försöker.

En del debattörer på vänsterkanten vill ”förbjuda” vinst när skattepengar är inblandade, men inte om det gäller byggen, mat eller it-tjänster. Det är märkligt. Lika märkligt och än mer förvånande är det när borgerliga debattörer jämställer vinst på skolverksamhet med vinst på exempelvis ett skolbygge.

I artikeln, som är ett svar till vänsterpartiet, skriver moderaterna Ulrika Karlsson (riksdagsledamot) och Nina Lagh (landstingsråd)  flera helt korrekta saker, inte minst att även personal i vården tjänar på att det finns flera arbetsgivare att välja på. Men sen kommer det:

”Varför är det enligt Vänsterpartiet okej för ett företag med manlig vd, som säljer teknisk utrustning till sjukhuset att gå med vinst, men inte för företaget med kvinnlig vd, som kopplar ihop den tekniska utrustningen med den sjuke patienten?”

Alldeles frånsett schablonbilden av vem som är vd var (i välfärdsföretagen är 80 procent av de anställda, men bara 40 procent av cheferna, kvinnor enligt Dagens samhälle) så är det här helt snurrigt. Företaget som säljer teknisk utrustning agerar på en verklig marknad. Landstinget gör en upphandling och sätter upp en kravspecifikation. Alla företag som vill kan lämna offert och landstinget väljer den leverantör som till bäst pris uppfyller kraven. Leverantörerna konkurrerar med pris och kvalitet. Landstinget gör bedömningen och tar ansvaret. Om leverantören i detta scenario gör en vinst så är det tämligen okontroversiellt. Marknaden säkrar att marginalen inte blir orimlig.

Vård som handlas upp i priskonkurrens skulle fungera på samma sätt, men idag är modellen med sådana upphandlingar snabbt på väg ut. Istället råder etableringsfrihet inom ett regelverk där politikerna bestämt priset och utvärderingen av kvalitet läggs på brukaren. Hur moderaterna kan jämföra detta med verksamhet som handlas upp i riktig priskonkurrens är svårbegripligt. Milt sagt.

Om den tekniska utrustning Ulrika Karlsson och Nina Lagh skriver om handlades upp på samma sätt som vård enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem – en lag om etableringsfrihet) så skulle affären ha sett ut så här:

  1. Först skulle landstinget ha satt upp en specifikation.
  2. Därefter skulle landstinget ha bestämt priset.
  3. Sen skulle alla leverantörer som ville få leverera.

OK, någon sorts ersättning ”per användningstillfälle” skulle säkert bli fallet, men ni förstår poängen. Lägg till en svag uppföljning av vad som faktiskt levereras och möjligheterna till höga vinster blir stora.

Det är besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.

Väljarna är inte dumma. Den som på allvar kan presentera ett sätt att långsiktigt finansiera och styra välfärd på ett sätt som ger både legitimitet och valuta för skattepengarna samtidigt som valfriheten bibehålls vinner valet.

 

Märklig motivering till lokala ordningsföreskrifter om tiggeri

Uppdatering:
Kommunfullmäktige tog till slut –  efter initiativ från fp – ett anständigt beslut i frågan. Nedan skrevs baserat på kommunstyrelsens beslut.

På kommunfullmäktige i Uppsala ska ett förslag till lokala ordningsföreskrifter upp till beslut. En skrivning om insamling av pengar fångade mitt intresse, dels därför att polisen i sitt remiss-svar helt ville stryka paragrafen, dels därför att detta är en fråga där centern i Uppsala gjort sig kända för hårda tag.

Förslaget har i alla fall tagit sig igenom kommunstyrelsen och kommunledningskontoret skriver i sin kommentar till förslaget bland annat följande: ”tiggeri blir tillståndspliktigt om det bedrivs mer aktivt genom att man går runt och samlar in pengar”. Tanken är alltså inte att förbjuda ”vanligt” tiggeri där någon sitter still och ber om pengar. Om man ska tro kommunledningskontoret.

Läser man själva förslaget är det dock svårt att förstå hur kommunledningskontoret kunnat göra en sådan tolkning. 46

För mig är förslaget glasklart. Insamling av pengar utan tillstånd är bara tillåtet för skolklasser eller när det sker i samband med gatumusik. ”Vanliga” tiggare blir föremål för polisens insatser.

Jag hoppas att förslaget ges chans till omarbetning. Antingen genom att stycket stryks i kommunfullmäktiges behandling av förslaget (vilket polisen vill) eller genom att det återremitteras.

Hela handlingen finns att läsa här.

 

18 år och fem goda råd senare

Under vindstädningen i julas hittade jag en lite skrift från 1995, ett sorts förslag till strategi för folkpartiet och när jag tänker efter så inser jag att skriften nog kan sägas ha haft betydelse. Texten nedan publicerades i den folkparti-anknutna Tidningen NU torsdag 31/1.

18 år och fem goda råd senare

I september 1994 gjorde folkpartiet ett med dåtidens mått mätt dåligt val och nådde endast 7,2 procent av väljarna. I eftervalsdebatten utkom i januari 1995 den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, skriven av Håkan Tenelius och Johan Jakobsson. Skriften skissade en politisk strategi i fem punkter och väckte som jag minns det åtminstone viss debatt inom partiet och även i media eftersom den var skarpt kritisk till Bengt Westerbergs ledarskap under de senare åren. Bengt Westerberg själv avfärdade författarna sosse-ätare om jag minns rätt.

Skriften har nu 18 år på nacken och en av författarna, Johan Jakobsson, har varit en av de mest inflytelserika personerna i partiet under de år som gått sedan dess. Han var nära medarbetare till Jan Björklund i Stockholms stadshus, press-sekreterare till Maria Leissner, stabschef åt Lars Leijonborg i valrörelsen 2002 och slutligen partisekreterare fram till 2006. Det är alltså rimligt att anta att skriften från 1995 haft stort inflytande på folkpartiets strategi.

Vad var det då strategin gick ut på? Jag sammanfattar här de fem punkterna:

1. Välj ledare som följer demokratisk fattade beslut

Detta avsnitt fick mest uppmärksamhet eftersom det var en kraftig kritik mot att Bengt Westerberg i det opinionsläge som rådde 1994 öppnat för ett samarbete med (s) trots landsmötesbeslut om att arbeta för en borgerlig regering.

2. Inse vem som är huvudfienden

Här är det ord och inga visor. ”Socialdemokratin är liberalismens huvudfiende i Sverige”. Slutsatsen var att socialdemokraterna måste ”hållas borta från makten under en lång tid”.

3. Uppträd som ett stort parti

Författarna jämför de danska partierna Venstre och Radikale Venstre och förordar Venstres koncept med tydlig borgerlig profil, samtidigt som de försiktigt tar avstånd från vissa ”inslag i venstres politik och retorik”. I eftervalsdebatten 2006 uppmärksammade SVT:s Dokument inifrån att partistyrelsen diskuterat i termer av att ”Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre” enligt Anne Wibbles anteckningar i på riksarkivet.

4. Var modernt

Det här är före internetkampanjerna och avsnittet andas kritik både mot de stora reklam-kampanjerna med enkla budskap och föråldrade nomineringsprocesser i partiet. Jag kom med 1995 så jag har svårt att uttala mig om det var så illa som det beskrivs. Nya sätt att träffa och engagera människor, satsning på utvalda personer och personval är melodin. Från detta avsnitt spårar vi också försöken med icke-medlemmar på valbar plats några år senare.

5. Var självständigt och stöddigt

Jakobsson och Tenelius menar att moderaterna bäst bemöts med sin egen medicin – stöddighet – och de har flera poänger i att folkpartiet i många fall straffats för att ha varit alltför slätstrukna i borgerliga koalitioner.

Resultatet

Strategin handlade alltså inte om ändrade politiska förslag utan framförallt om borgerligt samarbete, framtoning och strategi. Såvitt jag kan se har folkpartiet konsekvent tillämpat punkterna 2-4 och i alla fall ibland 5. De som minns partiledningens krumbukter om övergångsregler och ”social turism” inom EU våren 2005 eller turerna runt betyg i ordning och uppförande våren 2006 kanske tvekar runt punkt 1. Men då var det å andra sidan Johan Jakobsson själv som stod vid rodret som partisekreterare.

Eftersom socialdemokraterna varit i opposition under de senaste två mandatperioderna så måste strategin åtminstone i den delen anses ha varit framgångsrik.

Om strategin däremot togs fram för att vårt parti 1994 var alldeles för litet måste man dra andra slutsatser.

fp95-12Källa: SCB:s undersökning om partisympatier

Sorgligt nog får vi fortfarande förlita oss på att agera som ett stort parti, för förutom språktestvalet 2002 och åren därefter ligger folkpartiet stabilt kvar runt 6 procent.

Skriften utgår förstås från läget 1994 men blickar också framåt. Om moderaterna skriver de: ”När det moderata samlingspartiet har nått en mer normal storlek än dagens kommer det att visa sig att partiet fungerar som ett utmärkt stödparti för en liberalt ledd regering”. (Moderaterna nådde i valet 1994 hela 22,4 procent.)

Bättre gick det med profetian om (s). I en sorts brasklapp skriver de: ”Det krävs en rejäl reformering av det svenska samhället, så att de socialdemokratiska strukturerna och oberoendet av valresultatet upphör. Först därefter är socialdemokraterna ett, förmodligen mycket mindre, parti bland andra. Fram till dess är sveriges socialdemokratiska arbetarparti folkpartiet liberalernas huvudfiende.”

I fråga om socialdemokraternas storlek har de fått rätt. Frågan är om det politiska landskapet också ändrats så mycket att det också är tid att utse en annan huvudfiende. Eller om det är ett självändamål för ett parti att ha en sådan.

Rent hypotetiskt

– Ställ inte hypotetiska frågor! Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och ledare för det svenska valforskningsprogrammet ryter till. Han har så rätt. Frågan ”om det vore val idag” är en hypotetisk fråga. Vi vet med säkerhet  att det faktiskt inte är det.

Den till synes ändlösa ström av opinionsundersökningar som refereras varje vecka har också skiftat karaktär. Undersökningar görs inte alltid längre i form av intervjuer utan genomförs som webbenkäter. En av de flitigast refererade är den av Aftonbladet inköpta månatliga undersökningen från United Minds. Där handlar det om en undersökning i form av ett formulär på webben som besvarats av i allmänhet ca 1500 personer, varav oftast runt 12 procent är osäkra. För partierna runt 4 procent handlar det om 60 personer som har svarat medan hela 180 är osäkra. Hur stort bortfallet varit i undersökningen redovisas inte alls.

Nu tycker jag inte att opinionsundersöknignar är ett problem i sig. Nej, problemet är att det mediautrymme som går åt till rena spekulationer vecka efter vecka hade kunnat användas till att rapportera och analysera om aktuell politik istället. Det finns riktiga problem som kräver lösningar. Vem-som-tar-vem baserat på ett hypotetiskt valresultat är just nu inte ett av dem.