Politiken kan inte abdikera från beslut om hur skattepengar används

Efter Zarembas artiklar om sjukvården i DN har NPM – New Public Management – blivit omdiskuterat. Mats Hasselgren som jag känner från min tid i Stockholms län skrev för några dagar sedan ett inlägg på sin blogg i ämnet. Alla håller såklart inte med om beskrivningen och ett av skälen är att meningen med NPM är att erkänna den kompetens som finns hos olika aktörer och på så sätt styra skattemedlen bättre än genom centrala beslut från politiker och förvaltningar.

Jag menar att det inte nödvändigtvis är NPM i sig som är problemet utan att det beror på hur man styr användningen av skattepengar. Den uppgiften kan inte politiken abdikera ifrån, men ofta blir det konsekvensen. En fråga om ett missförhållande besvaras med något om ”patientens egna val” eller ”professionens ansvar”. Det är ju förstås relevant om det handlar om en patient som väntat länge med att söka hjälp eller en felaktig diagnos från en läkare. Däremot kan det aldrig vara svaret om det handlar om tillgång till eller kvalitet på vård.

Inom ramen för NPM-system tillämpas olika sätt att fördela skattemedel till utförare. Observera att utförarna kan vara privata eller offentliga. Det här handlar inte nödvändigtvis om privata alternativ. I praktiken kan vi skilja mellan ersättningar som är prestationsbaserade eller baserade på uppdragets svårighetsgrad. Några av de vanligare exemplen listas nedan.

Prestationsbaserade ersättningar

  • Ersättning per tillfälle. Tillämpas ibland inom vården där vårdcentraler kan ha fast ersättning per genomfört besök.
  • Ersättning per timme. En modell som är vanlig inom hemtjänsten. Utföraren betalas per levererad timme.
  • Ersättning per brukare. Denna modell tillämpas till exempel för skolpeng och som grundersättning per listad patient hos vårdcentraler.

Ersättning efter svårighetsgrad

  • Ersättning baserad på vårdtyngd, dvs brukarnas sjukdomsgrad
  • Ersättning baserad på sociala faktorer
  • Ersättning baserad på geografi

Det är riktigt att när man valt ersättningsmodell så är tanken att vård eller skola ska fungera bättre än om centrala politiker eller tjänstemän beslutar. Däremot är valet av ersättningsmodell i högsta grad ett politiskt beslut.

Om man väljer en ersättningsmodell med hög ersättning per brukare och ingen kompensation för sociala faktorer eller geografi kommer det självklart bli attraktivare att starta vårdcentraler i Nacka Strand och Täby än i Husby och Rimbo. Politiken bakom ersättningssystemet styr i praktiken tillgången till vård.

Väljer man en ersättningsmodell som är baserad på timmar så kommer man att mäta hur många timmar vård som producerats, alldeles oavsett vilken sorts sjukdom som legat bakom. Väljer man istället ersättning baserad på vårdtyngd kommer man lika säkert mäta hur sjuka de listade brukarna är för att bedöma vilken vård som kan tänkas bli aktuell.

Jag har tidigare jämfört ersättningssystemet för friskolor med motsvarande för vårdcentraler.

Jag tycker alltså att det är fel att ensidigt skylla på NPM. Det handlar om hur politiken väljer att styra – eller inte styra – hur skattepengarna fördelas. Den ”mäthysteri” som frustrerad personal inom vård, skola och polisväsende talat om tidigare i år är troligen ofta en följd av dåligt eller rentav felaktigt utformade regler för ersättning till utförare. Tyvärr går det ofta att koppla ett enkelt (och populistiskt) resonemang från politiker till ett ersättningssystem som sedan slår fel. Från argumentet ”alla barn är lika mycket värda” går en rak linje till en skolpeng som inte kompenserar för språk eller sociala faktorer. ”Ingen ska behöva vänta längre än 4 timmar på akuten” leder på samma sätt till ett system där man mäter tid snarare än räddade liv.

Förskolans förlorade miljarder i SvD

Idag skriver jag tillsammans med min lokala fp-ordförande Lina Nordquist på SvD Brännpunkt. Det handlar om förskolans resurser, maxtaxan och kd:s utspel i Almedalen häromdagen. En något kortare version av texten finns i papperstidningen.

Så här har vi räknat:

2004 2012 Källa
Statsbidrag 3 152 763 156 3 154 309 440 SCB
SCB
Varav förskola (vi har räknat med att två tredjedelar av statsbidraget avser förskola och resten skolbarnsomsorg) 2 101 842 104 2 102 872 960
Antal barn 364 045 482 309 Skolverket
Statsbidrag/barn förskola 5 774 4 360
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Statsbidrag per barn förskola 2004 uppräknat med index 7 142
Indexuppräknat totalt bidrag 2012
(statsbidrag x antal barn)
3 444 610 195
Nedskuret statsbidrag 1 341 737 235
Nedskuret statsbidrag per barn 2 782
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 1 050 000 000 KD räknar med att en höjning med 100 kr ger 350 MSEK
Ökade intäkter per barn 2 177
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 4 959
Totalt netto 2 391 737 235

 

 

Den extrema mitten

I det senaste numret av Arena sätter Per Wirtén fingret på en av de stora politiska utmaningarna under rubriken ”Mittenextremism” (artikeln finns nu också på nätet med den i sammanhanget svårbegripliga rubriken ”Den nyliberala baksmällan”).

Frågan är: går det att vinna val utan att på kort sikt ge mer i plånboken till sina centrala väljargrupper? På senare år har allt fler centrala politiska beslut (och ännu fler förslag) handlat om att rent ekonomiskt och på kort sikt stödja sina egna väljargrupper. Det har varit slopad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, RUT-, ROT- och RIT-avdrag, maxtaxa och vårdnadsbidrag. Samtliga förslag med en tydlig inriktning att ekonomiskt och på kort sikt tillfredsställa den väljargrupp man vill nå.

Alldeles uppenbart finns en rädsla från de politiska partierna att ens försöka lägga fram långsiktiga förslag om de på kort sikt skulle kunna ”drabba” de egna väljargrupperna. Eller snarare de väljargrupper man önskar sig (det är ju gott om partier som står nästan helt utan väljargrupper numera). Häromveckan skrev jag om maxtaxan i UNT, hur förskollärarnas löner ökat med närmare 25 procent på 10 år samtidigt som taxan legat still. Jag har förstått att frågan då och då diskuteras i riksdagen, men ovilja att göra något åt det faktiska problemet – urholkningen av resurser i förskolan – är tydlig. Ingen vill göra något som känns i medelklassens plånböcker. Att den enda som faktiskt tordes höja maxtaxan (Göran Persson) gjorde det mitt emellan två val är naturligtvis ingen tillfällighet. Vi får se vad kristdemokraternas trevare i Almedalen kan leda till.

Per Wirtén beskriver en konsumerande klass som vill ha mer pengar. En klass som inte riktar sina krav till arbetsgivarna utan till staten. En klass som inte förmår tänka långsiktigt utan röstar med fötterna och stödjer den politik som kortsiktigt ger mest i plånboken, men som också ställer fortsatta krav på kvalitet och innehåll i gemensamt finansierade verksamheter. De vill med Per Wirténs ord ha ”både stålarna och perfekt snöröjning”.

I mina pessimistiska stunder är jag beredd att hålla med, men efter en vanlig dag tror jag tack och lov att han har åtminstone delvis fel. När jag pratar med människor i fikarum, läser en lokaltidning eller lyssnar på diskussioner på tåget till Stockholm ser jag ett annat mönster:

Det finns politiska krafter på riksnivå som ser på medborgarna som en konsumerande klass. De mäter ängsligt sina egna förslag i kortsiktiga plånboksmått för att de inte kan eller törs formulera ett långsiktigt budskap. De jag talar om är de politiska strategerna, de som ser politik som marknadsföring och idag har stort inflytande över vilka förslag som läggs fram och hur de presenteras. Det är till exempel symptomatiskt att alla partier har åsikter om vad som är fel med skolan (och vems fel det är), men ingen törs prata om hur den ska finansieras långsiktigt om alla önskade förbättringar ska kunna genomföras.

Jag inser att kortsiktiga plånboksfrågor är viktiga, men jag tror också att de politiska marknadsförarna underskattar medborgaren. Det finns allt fler väljare som ser igenom de kortsiktiga lockropen om mer pengar och istället letar efter företrädare som på ett trovärdigt sätt kan förklara hur de vill att samhället ska fungera om tio, tjugo och trettio år. Företrädare som vare sig blickar tillbaka till ett nostalgiskt sjuttiotal eller ägnar sin tid åt att förklara vems fel det är att det är sämre nu (om det nu ens är det). Företrädare som kan koppla en uppoffring eller en insats av gemensamma medel – skattepengar – till något de vill uppnå på längre sikt, inte till att ”köpa” en väljargrupp.

Så frågan är kanske: Är problemet en konsumerande klass som bara bryr sig om den egna plånboken, eller är problemet att politiken tagits över av marknadsförare  som betraktar väljarna som kortsiktiga konsumenter?

Utpekad som socialist av Timbro i SvD

Nationalekonomen Malin Sahlén svarade på mitt inlägg om anställningsavtalen. Hon går ut hårt och påstår att jag pläderar för livstidsanställningar och ägnar sedan resten av texten åt ett resonemang om vad jag ”egentligen” tycker. Det hela utmynnar i att jag är mot upphandlingar och tycker att det offentliga ska driva allt själv, inte bara nu utan i all framtid.

Jag fick chansen att skriva ett svar och försöker få tillbaka diskussionen upp på vägen igen.

En reflektion från min sida är dock följande: Jag tror inte att det är detta sätt att tillskriva andra debattörer åsikter de inte framfört och att ägna tid och utrymme åt spekulationer istället för sakfrågan – i det här fallet om det är rimligt att ett anställningsavtal med automatik upphör vid en verksamhetsöverlåtelse – fungerar. Det är stor risk att Timbro och andra vaknar upp i slutet av september nästa år och inser att väljarna idag har flera källor och ser igenom osakligheter som Malin Sahléns försök att utpeka mig som socialist.

Själv tycker jag dessutom att en diskussion om sakfrågan hade varit väsentligt mer intressant. Vill vi till exempel ha bussbolag som levererar strukturkapital i form av busstrafik eller bara agerar en sorts konsultförmedlare med chaufförerna som frilanskonsulter? Det senare är den yttersta konsekvensen av ett scenario där anställningsavtalen upphör med automatik.

Tar jag i för mycket? Döm själv:

 

Buss-strejken och frågan om vad som händer om de fasta anställningarna försvinner?

Möjligen är det nära ett etikettsbrott att utifrån komma och tycka något om en pågående konflikt, men efter att ha funderat en stund insåg jag konsekvenserna på arbetsmarknaden och samhället i stort. Jag skrev en text om konsekvenserna för samhället, mycket utifrån mina erfarenheter av kommunpolitik, i helgen. Den finns nu att läsa på SvD Brännpunkt.

Jag tycker att frågan är för stor för att hanteras bara av arbetsmarknadens parter. Det handlar till att börja med om det politiska ansvaret för villkoren i olika upphandlingar, alltså om att det i grunden är ett politisk beslut (eller icke-beslut) som ligger till grund för att frågan ens är aktuell. Det handlar dessutom om vad som händer om samma tolkning av anställningsavtal i samband med verksamhetsöverlåtelser sprider sig till privat näringsliv. Där finns inga politiker som kan besluta om villkoren utan det enda medel som då står till buds är lagstiftning.

Det förvånar mig därför att frågan hittills har diskuterats så isolerat i den nu aktuella konflikten. Carl Johan von Seth har i DN  varit inne på samma linje som jag, men jag tycker att det saknas politiska röster om sakfrågan: Ska en fast anställning räknas även om en ny ägare tar över en verksamhet eller inte?

PS. Det skulle gå att fördjupa detta med hänvisningar till olika LAS-paragrafer, men jag är inte arbetsrättsjurist så jag tar risken att hålla mig lite mer generell. Grundprincipen tycker jag är klar. En upphandling kan skrivas för så att den kräver att anställningsavtalen ska följa med, eller inte. Detta är det politiska beslutet. DS

Dagiskuppen – hur riksdagen tog 58 miljoner av Uppsalas förskolor utan att någon reagerade

Idag 18/6 skrev jag på UNT debatt om hur förskolan i Uppsala i praktiken förlorar 58 miljoner till följd av hur systemet med statlig ersättning för maxtaxan räknas upp, eller snarare inte räknas upp. Så här har jag räknat och nedanstående källor har använts.

2004 2012 Källa
Statsbidrag 69 753 492,00 71 963 280,00 SCB
SCB
Varav förskola (72 procent av avgifterna avser förskola, jag har räknat med en tredjedel) 46 502 328 47 975 520 Uppsala kommun
Antal barn 7 256 10 124 Skolverket
Statsbidrag/barn 6 408 4 738
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Snittlön kommunanställd 19 553 25 717 SCB
Statsbidrag per barn 2004 uppräknat med index, 24 procent sedan 2004 7 927
Indexuppräknat totalt bidrag (statsbidrag * antal barn) 2012 80 260 018
Avgiftsintäkterna enligt kommunens budget 111 500 000 Uppsala kommun
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 137 925 500
Ökade intäkter per barn 2 610
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 5 799
Totalt netto 58 709 998

 

Vinst som jämställdhetsfråga

I en debattartikel i förra veckan gick partikamrater till mig, Lina Nordquist och Anna Steele från Liberala kvinnor, ut och kritiserade miljöpartiets kongressbeslut om förbud mot vinstuttag i ”välfärdsföretagen”. Det gjorde de rätt i. I fråga om vinstutdelning finns det två konsekventa hållningar. Antingen är man för valfrihet med flera driftsformer *och* tillåter vinstuttag eller så är man emot *både* valfrihet och vinstuttag. Ropen på ”vinstförbud” med bibehållen valfrihet ser jag som illa genomtänkt populism. Därmed inte sagt att det just nu är bra som det är.

Jag har funderat på två saker utifrån liberala kvinnor artikel:

  • Sättet att använda vinstnivån som argument för eller emot privata aktörer.
  • Vilken inverkan valfrihetsreformerna i välfärden haft på jämställdheten.

När det gäller debatten om vinstnivån anser jag att frågan är fel ställd, både hos miljöpartiet och liberala kvinnor. En mer generell diskussion om det i länken ovan. Jag ska också säga att jag tycker att begreppet näringsförbud är att ta i en aning. Men jämställdhetsaspekterna? Ja, valfrihetsreformerna har precis som många andra reformer konsekvenser för jämställdheten.

  • En positiv effekt är att den öppnat för flera arbetsgivare och möjlighet att starta och driva företag inom en kvinnodominerad sektor och det är naturligt att liberala kvinnoförbundet värnar detta. Man kan tillägga att det i stora stycken är LOV som ligger bakom dessa möjligheter. På den tid då kommuner och landsting gjorde egna upphandlingar var möjligheterna för mindre och nystartade företag näst intill obefintliga. Detsamma gällde för non-profit aktörer. Det är etableringsfriheten som gett dessa positiva effekter.
  • En negativ effekt är att dålig uppföljning, naivitet och ”tama” avtal har gett oseriösa aktörer möjlighet att tjäna pengar genom att erbjuda orimligt dåliga anställningsvillkor, att anställda trots att ersättningen från kommunen är beräknad att räcka till sådant som försäkringar och tjänstepension inte får det. Exempel på detta har uppmärksammats främst inom hemtjänsten och inom LSS. Värt att notera att även dessa effekter måste tillskrivas främst LOV. När verksamheterna upphandlades var kraven tydligare och uppföljningen generellt sett bättre. Här måste det till bättring, framförallt inom kommunerna (se vidare nedan). Jag hoppas att även denna fråga är angelägen för Liberala kvinnor.

Noter att det inte är vinstmöjligheten i sig som är problemet utan – precis som Lina Nordquist skriver på sin facebook-sida – att ”många kommuner och landsting idag är dåliga på att utforma sina kravspec:ar”. Det är i stor utsträckning en fråga om tillämpning och avtal. Hos oss i Uppsala finns det konkreta skillnader i olika delar av välfärden. En sjuksköterska som arbetar på en privat vårdcentral är garanterad meddelarfrihet enligt LOV-avtalet som fastställts av den borgerliga majoriteten i landstinget. En sjuksköterska som arbetar i ett privat hemtjänstföretag har inte samma rättigheter. Den borgerliga majoriteten i kommunen har hittills stoppat skrivningen som landstinget godkänt. Landstingets avtal finns här.

meddelarfrihet

Sedär, kanske ytterligare en jämställdhetsaspekt på detta. I alla fall något som är hög tid att rätta till.

 

Om det är vinstnivån som debatteras är frågan fel ställd

I debatten om privata företag i välfärden, vanligen kallad ”vinst i välfärden”, använder båda sidor ganska slarvigt begreppet ”vinst” som mått. Vare sig man vill förbjuda ”vinst” eller tillåta den, ofta med argumentet att den ”i alla fall inte är så hög” är det ett otydligt, inkonsekvent och i många fall rent konstruerat mått.

Låt oss ta vinstmotståndarna först. När miljöpartiet med flera vill förbjuda företag i välfärdssektorn att ”ta ut vinst”, brukar det betyda att det är OK med vinst men inte att vinsten delas ut till ägarna. Analysen här är lindrigt uttryckt grund och visar på en närmast total oförståelse för vad som bygger upp ett företags resultaträkning.

Låt oss titta på två välfärdsföretag, båda ägda av tre kompanjoner och båda med 10 miljoner kronor i omsättning. De tre delägarna arbetar alla i verksamheten och de sitter också tillsammans med sina respektive i styrelsen. Bolagets totala omkostnader för personal, material och lokaler stannar på 9 miljoner kronor. Det finns således en miljon kvar.

I det ena företaget redovisas 1 miljon som vinst före skatt. Bolagsskatten blir 263.000 (snart lägre) och det återstår knappt 740.000 kronor att balansera i ny räkning (dvs spara i verksamheten) eller att dela ut till ägarna. Det senare vill miljöpartiet förbjuda.

I det andra företaget bestämmer sig ägarna för att ta ut pengarna på annat sätt. Genom en lönebonus på 100.000 kronor vardera ökar kostnaderna i bolaget med ca 400.000 kronor (inklusive sociala avgifter). Även styrelsen får en bonus på 50.000 kronor vardera vilket inklusive sociala avgifter blir 400.000 kronor. Återstår alltså 200.000 kronor av överskottet och dessa används till en extra inbetalning på de tre grundarnas pensionsförsäkringar. Vinsten är nu noll. Ägarna har tillmötesgått miljöpartiets krav utan några vinstpengar gått tillbaka till verksamheten.

Visserligen är det skattemässigt mindre fördelaktigt att ta ut pengar som lön än som vinst, men exemplet visar att det också i små ägarledda företag är både enkelt och lagligt att minska vinsten genom att ta ut pengar som lön. Andra exempel skulle vara tjänstebil, konstruktioner med hyra av lokaler från närstående bolag, avskrivning av egna lokaler etc. I stora företag är möjligheterna att justera vinsten med hjälp av olika transaktioner mångdubbelt fler.

Miljöpartiet slår alltså ett kraftfullt slag i luften. Antingen finns det ingen i partiet som varit nära en resultaträkning eller så är man fullt medveten om att detta bara handlar om symboler och att förslaget inte är avsett att förbättra någon verksamhet.

På samma sätt måste jag säga att de som med argumentet att vinstnivån i välfärdsföretagen bara är hälften av genomsnittet i näringslivet vill tillåta vinst har gjort en dålig analys. Ett aktuellt exempel är den konkursade John Bauer-koncernen. De gjorde inte vinst alls under 2011. Förlusten stannade på 12 miljoner, men trots detta betalade man 14 miljoner i bolagsskatt.

jbskatt

Skattenivån motsvarar en vinst på 54 miljoner kronor. Orsaken till den stora skillnaden i redovisat resultat jämfört med den vinst på vilken bolagsskatten räknas stavas ej avdragsgilla kostnader, nedskrivning av så kallad goodwill.

Att enbart titta på vinst, resultatet på ”sista raden”, är inte tillräckligt för att kunna säga att de skattepengar som skulle gå till vård, utbildning eller omsorg verkligen gjorde så. Bättre blir det om man, likt SCB, analyserar vedertagna nyckeltal som direktavkastning och rörelseresultat, alltså resultatet före olika typer av räntor, dispositioner och andra finansiella kostnader och intäkter. Så här skriver SCB i sin senaste rapport om ”Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg”, utgiven i september 2012.

scbtext

Att säga att välfärdsföretagen bara är häften så lönsamma som näringslivet i allmänhet saknar alltså stöd i SCB:s statistik. Tabellen nedan (ur samma rapport) visar SCB:s analys per verksamhet och organisationsform jämfört med näringslivet som helhet.

KPI valfardsftg

Var och en kan ha olika uppfattningar om det är i skattefinansierade verksamheter där priset sätts av politiker som näringslivet ska ha sina högsta marginaler, eller hur hög en rimlig marginal är. Alldeles oavsett uppfattning där tycker jag att verksamheterna förtjänar förslag som baseras på fakta och inte på illa genomtänkta och i många fall renodlat populistiska argument.

 

Hur ska vi hinna tycka något om vi först måste ta reda på hur det är?

Nej, det går inte alltid att kräva att den som tycker något har koll på alla fakta, i alla fall inte om det handlar om en diskussion i fikarummet eller på facebook. Däremot börjar jag ställa mig frågan om det inte är ett problem när makthavare så uppenbart brister i kunskap om de förhållanden de uttalar sig om. Det är en sak att framföra en åsikt, en helt annat att argumentera för en viss politik baserat på felaktiga fakta. Man framför ju då politik för att lösa ett problem som kanske ser helt annorlunda ut, eller inte ens finns.

Några exempel från den senaste tiden (och nej, det går inte sätta politisk färg på problemet, även om jag som borgerlig väljare stör mig mest på när mina företrädare har dålig koll.)

Ebba Busch kritiserade i sin omtalade debattartikel i veckan  begreppet relativ fattigdom enligt OECD baserat på att det innebär som hon skriver att ”alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga”. Den som hängt med i matematiken inser snabbt att en sådan definition av relativ fattigdom leder till att en konstant andel om 50 procent av befolkningen alltid ingår i gruppen relativt fattiga, så redan där borde det ringt en klocka. Ebba Busch hade inte koll på definitionen som enligt OECD säger att de är relativt fattiga som tjänar ”under 50 % av medianinkomsten”. Det är rätt stor skillnad.

Ebba har senare på twitter ursäktat detta med ett ” #skickatfelartikel” och debattinlägget i Aftonbladet har försetts med rätt definition i faktarutan (inkomstsumman som resonemanget bygger på står dock kvar). Men frågan är: Hade hon argumenterat på samma sätt om hon från början vetat att den som är relativt fattig  tjänar endast hälften av det hon baserade sin artikel på, alltså att den andel relativt fattiga som ökar tjänar mindre än 11250 kronor i månaden?

Stefan Löfven sade i ekots lördagsintervju förra helgen att borgarna lagt ned biblioteket och vårdcentralen i Husby. Det är inte ens svårt att kolla. Skriv ”Bibliotek öppettider Husby” på Google så hamnar du på en sida som berättar om ett alldeles nytt och fint bibliotek.

husbybibliotekVårdguiden.se visar en handfull vårdcentraler i Husby och på gångavstånd. Det stör mig dels att inte någon från ekot själva gör sökningen och ställer en följdfråga (om de hade besökt Husby hade de kanske till och med sett biblioteket), dels att hela Stefan Löfvens resonemang om en viktig fråga baseras på ett felaktigt antagande.

 

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström dundrade i Aftonbladet tidigare i våras om att socialdemokraterna vill ”fördubbla bolagsskatten”. Jag kan nog vara överens med henne om att höjd bolagsskatt från 26 till 52 procent skulle vara ett problem, men sakläget i vintras var ju att alliansen vill sänka med 4 procentenheter och socialdemokraterna med 2. Att dundra om att socialdemokraterna vill sänka med hälften så mycket hade alltså varit korrekt. Jag vet dock fortfarande inte om vi har en arbetsmarknadsminister som tror att oppositionen vill ha 52 procent i bolagsskatt eller om jag ska vara mer orolig över matematikkunskaperna.

Om det handlar om medvetna förenklingar som man hoppas ska ”gå hem” eller om det är verklig okunskap har jag såklart ingen aning om. Jag vet egentligen inte heller vilket som jag tycker är sämst.

399 timmars arbete på en månad – är det dåliga arbetsvillkor eller tyder det också på något annat?

Sydsvenskan (och andra media) rapporterade idag om att en medarbetare från företaget Humana assistans arbetat 399 timmar under en månad. Det är – håll i er nu – närmare 13 timmar per dag, varje dag i 31 dagar, alltså helt utan lediga dagar. De orimliga arbetsvillkoren har varken rapporterats av brukare (som man väl kan tänka borde ha mött slutkörda assistenter) eller fack. Nej, det var enligt Sydsvenskan ”Försäkringskassan som gjorde upptäckten och slog larm.”

Nu frågar sig vän av ordning hur de upptäckte detta? Jo, de gjorde antagligen precis som vilken köpare av konsulttjänster som helst. Man får  fakturan, summerar timmarna och gör en kontroll av rimligheten. Försäkringskassan har fått faktura på 399 timmar som levererats av en assistent. Bakom detta faktum kan döljas två olika eller möjligen kombinerade orsaker.

  1. Tjänsten har levererats, dvs. någon har tvingats (hur nu det skulle gå till i Sveriges största assistansföretag) att arbeta 399 timmar under en månad eller har möjligen valt det själv.
  2. Tjänsten har inte levererats, dvs. fakturan är felaktig och innehåller av något skäl fel antal timmar.

Alternativt naturligtvis att Sydsvenskan är fel ute. Båda orsakerna ovan tyder dock på allvarliga problem i en av de viktigaste och mest känsliga verksamheter som vi finansierar med skattemedel – omsorg, stöd och service enligt LSS.

Målar jag inte fan på väggen nu? Jo, men det finns redan många exempel på bristande kontroll av hur våra skattepengar används. Senast i januari fanns ett fall i Uppsala där fusk med rapporteringen av timmar i hemtjänsten uppmärksammades. Frågan måste alltså ställas.

Av vad som framgår av artikeln i Sydsvenskan står det klart att Försäkringskassan betalat för 399 timmar. Nu är frågan om det beror på felaktig fakturering eller orimliga arbetsvillkor. Oavsett vilket drabbas de som är beroende av LSS.