Knuffar kor i Expressen

Jag upptäcker idag (stolt!) att jag på Expressens ledarsida omnämns som en borgerlig politiker som törs knuffa på de heliga korna i vinstdebatten. Det är Ann-Charlotte Marteus som under rubriken ”Mor ror, far är riskkapitalist” skriver om de senaste turerna runt det nedlagda gymnasiet i Karlstad. Väl värt att läsa!

Friskolorna utgör onekligen ett speciellt område i vinstdebatten. Lagstiftningen här skiljer sig kraftigt från exempelvis vårdcentraler och hemtjänst. Ytterligare ett område där det finns specifika problem till följd av styrmodellerna är assistansersättning. Dagens Arena har inlett en granskning som jag tror kommer att leda till att debatten utvidgas också till detta område.

Vinst på olika sätt i olika delar av välfärden – artikel på SvD Brännpunkt

SvD Brännpunkt idag försöker jag med ett resonemang om på vilket sätt (orimligt) stora vinster kan uppstå i olika delar av välfärdssektorn visa att debatten om ”Vinster i välfärden” skymmer både problem och lösningar. Jag är förvånad och besviken på både regering och opposition.

På regeringen för att den så konsekvent (med undantag av några rallarsvingar från KD) duckar i frågan. Det går faktiskt att torgföra en egen uppfattning utan att först vänta på socialdemokraternas kongress.

På oppositionen för att den retirerat till renodlad juridik i kombination med ett önsketänkande om att ”valfriheten blir kvar ändå”. Antingen säger man att man vill minska valfriheten och då kan man göra det med juridik. Eller så säger man att man vill ha valfriheten kvar och då måste man förmå att analysera de problem som faktiskt finns och presentera förslag till lösningar på dessa.

 

18 år och fem goda råd senare

Under vindstädningen i julas hittade jag en lite skrift från 1995, ett sorts förslag till strategi för folkpartiet och när jag tänker efter så inser jag att skriften nog kan sägas ha haft betydelse. Texten nedan publicerades i den folkparti-anknutna Tidningen NU torsdag 31/1.

18 år och fem goda råd senare

I september 1994 gjorde folkpartiet ett med dåtidens mått mätt dåligt val och nådde endast 7,2 procent av väljarna. I eftervalsdebatten utkom i januari 1995 den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, skriven av Håkan Tenelius och Johan Jakobsson. Skriften skissade en politisk strategi i fem punkter och väckte som jag minns det åtminstone viss debatt inom partiet och även i media eftersom den var skarpt kritisk till Bengt Westerbergs ledarskap under de senare åren. Bengt Westerberg själv avfärdade författarna sosse-ätare om jag minns rätt.

Skriften har nu 18 år på nacken och en av författarna, Johan Jakobsson, har varit en av de mest inflytelserika personerna i partiet under de år som gått sedan dess. Han var nära medarbetare till Jan Björklund i Stockholms stadshus, press-sekreterare till Maria Leissner, stabschef åt Lars Leijonborg i valrörelsen 2002 och slutligen partisekreterare fram till 2006. Det är alltså rimligt att anta att skriften från 1995 haft stort inflytande på folkpartiets strategi.

Vad var det då strategin gick ut på? Jag sammanfattar här de fem punkterna:

1. Välj ledare som följer demokratisk fattade beslut

Detta avsnitt fick mest uppmärksamhet eftersom det var en kraftig kritik mot att Bengt Westerberg i det opinionsläge som rådde 1994 öppnat för ett samarbete med (s) trots landsmötesbeslut om att arbeta för en borgerlig regering.

2. Inse vem som är huvudfienden

Här är det ord och inga visor. ”Socialdemokratin är liberalismens huvudfiende i Sverige”. Slutsatsen var att socialdemokraterna måste ”hållas borta från makten under en lång tid”.

3. Uppträd som ett stort parti

Författarna jämför de danska partierna Venstre och Radikale Venstre och förordar Venstres koncept med tydlig borgerlig profil, samtidigt som de försiktigt tar avstånd från vissa ”inslag i venstres politik och retorik”. I eftervalsdebatten 2006 uppmärksammade SVT:s Dokument inifrån att partistyrelsen diskuterat i termer av att ”Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre” enligt Anne Wibbles anteckningar i på riksarkivet.

4. Var modernt

Det här är före internetkampanjerna och avsnittet andas kritik både mot de stora reklam-kampanjerna med enkla budskap och föråldrade nomineringsprocesser i partiet. Jag kom med 1995 så jag har svårt att uttala mig om det var så illa som det beskrivs. Nya sätt att träffa och engagera människor, satsning på utvalda personer och personval är melodin. Från detta avsnitt spårar vi också försöken med icke-medlemmar på valbar plats några år senare.

5. Var självständigt och stöddigt

Jakobsson och Tenelius menar att moderaterna bäst bemöts med sin egen medicin – stöddighet – och de har flera poänger i att folkpartiet i många fall straffats för att ha varit alltför slätstrukna i borgerliga koalitioner.

Resultatet

Strategin handlade alltså inte om ändrade politiska förslag utan framförallt om borgerligt samarbete, framtoning och strategi. Såvitt jag kan se har folkpartiet konsekvent tillämpat punkterna 2-4 och i alla fall ibland 5. De som minns partiledningens krumbukter om övergångsregler och ”social turism” inom EU våren 2005 eller turerna runt betyg i ordning och uppförande våren 2006 kanske tvekar runt punkt 1. Men då var det å andra sidan Johan Jakobsson själv som stod vid rodret som partisekreterare.

Eftersom socialdemokraterna varit i opposition under de senaste två mandatperioderna så måste strategin åtminstone i den delen anses ha varit framgångsrik.

Om strategin däremot togs fram för att vårt parti 1994 var alldeles för litet måste man dra andra slutsatser.

fp95-12Källa: SCB:s undersökning om partisympatier

Sorgligt nog får vi fortfarande förlita oss på att agera som ett stort parti, för förutom språktestvalet 2002 och åren därefter ligger folkpartiet stabilt kvar runt 6 procent.

Skriften utgår förstås från läget 1994 men blickar också framåt. Om moderaterna skriver de: ”När det moderata samlingspartiet har nått en mer normal storlek än dagens kommer det att visa sig att partiet fungerar som ett utmärkt stödparti för en liberalt ledd regering”. (Moderaterna nådde i valet 1994 hela 22,4 procent.)

Bättre gick det med profetian om (s). I en sorts brasklapp skriver de: ”Det krävs en rejäl reformering av det svenska samhället, så att de socialdemokratiska strukturerna och oberoendet av valresultatet upphör. Först därefter är socialdemokraterna ett, förmodligen mycket mindre, parti bland andra. Fram till dess är sveriges socialdemokratiska arbetarparti folkpartiet liberalernas huvudfiende.”

I fråga om socialdemokraternas storlek har de fått rätt. Frågan är om det politiska landskapet också ändrats så mycket att det också är tid att utse en annan huvudfiende. Eller om det är ett självändamål för ett parti att ha en sådan.

Hedervärt debattinlägg från (v)

Igår måndag 28/1 skrev Lisa Boëthius (v) om hemlöshet på UNT debatt. Jag blir alltid glad när politiker – oavsett färg – agera sakligt och inte tar chansen att braska på med den allra värsta statistiken. Lisa B avfärdar istället ”larmsiffrorna” och förklarar sakligt det verkliga läget.

Kartläggningen visade på att Uppsala har ett stort antal hemlösa, 1 772 personer. Av dessa var 103 personer hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende eller gatan. En alldeles för hög siffra.

Men att, som många gör – bland annat pressen och frivilligorganisationer – gå ut med att det finns 1 772 hemlösa i Uppsala och att Uppsala har flest hemlösa i Sverige, utan att förklara helheten gagnar inte saken.

Snyggt.

Jag är för dåligt insatt för att veta också om hennes konkreta förslag är rätt väg att gå, men jag är övertygad om att hennes sätt att argumentera sakligt långsiktigt är rätt väg att gå för att få bukt med det problem som faktiskt finns.

Bakom de större siffrorna döljer sig inte hemlöshet utan brist på bostäder. Vilket i sin tur är ett annat misslyckande.

Rent hypotetiskt

– Ställ inte hypotetiska frågor! Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och ledare för det svenska valforskningsprogrammet ryter till. Han har så rätt. Frågan ”om det vore val idag” är en hypotetisk fråga. Vi vet med säkerhet  att det faktiskt inte är det.

Den till synes ändlösa ström av opinionsundersökningar som refereras varje vecka har också skiftat karaktär. Undersökningar görs inte alltid längre i form av intervjuer utan genomförs som webbenkäter. En av de flitigast refererade är den av Aftonbladet inköpta månatliga undersökningen från United Minds. Där handlar det om en undersökning i form av ett formulär på webben som besvarats av i allmänhet ca 1500 personer, varav oftast runt 12 procent är osäkra. För partierna runt 4 procent handlar det om 60 personer som har svarat medan hela 180 är osäkra. Hur stort bortfallet varit i undersökningen redovisas inte alls.

Nu tycker jag inte att opinionsundersöknignar är ett problem i sig. Nej, problemet är att det mediautrymme som går åt till rena spekulationer vecka efter vecka hade kunnat användas till att rapportera och analysera om aktuell politik istället. Det finns riktiga problem som kräver lösningar. Vem-som-tar-vem baserat på ett hypotetiskt valresultat är just nu inte ett av dem.

Fp-kommunalråd kritiserar läx-RUT

Mohamad Hassan, kommunalråd med ansvar för gymnasiet och dessutom vice ordförande i kommunstyrelsen skriver idag kritiskt om läx-RUT i Uppsala Fria.

Såvitt jag kan se är Mohamad den högste fp-företrädaren hittills som öppet kritiserar reformen. Med tanke på att han ansvarar för gymnasieutbildningen i rikets fjärde största stad är det här tung kritik.

Mitt eget försök att få svar från partiets företrädare i riksdagen har hittills varit verkningslöst.

Debattinlägg om fp och läx-Rut i UNT

Idag 2013-01-15 skriver jag kritiskt om läx-RUT och folkpartiets tystnad i frågan på UNT:s debattsida. Motståndet mot reformen har varit stort (kompakt) från liberala ledarskribenter och jag har letat efter någon positiv kommentar från fp som kunnat förklara varför man röstat ja. Förhoppningsvis kommer det sådana svar nu. Eller ännu hellre, ett besked om att fp ska arbeta för att ta bort skattesubventionen för läxhjälp.

 

Kan de äldre lastas för dåliga arbetsvillkor i hemtjänsten?

Igår rapporterade flera tidningar om en undersökning från fackförbundet Kommunal som visade att flera företag med kontrakt inom hemtjänsten saknade kollektivavtal och/eller på andra sätt erbjöd vad som måste kallas förvånande dåliga arbetsvillkor. Så dåliga faktiskt att arbetsgivarorganisationen Almega ansåg att konkurrensen sätts ur spel.

Förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund på arbetsgivarorganisationen Almega säger till Sveriges Radio att resultatet blir lägre framtida pension för de anställa. Samtidigt skapas en snedvriden konkurrens mellan företagen.

– Det blir svårt för företag som gör avsättningar till pensioner och följer kollektivavtalen, eftersom de kan få ett högre kostnadsläge än dem som inte följer avtalen, säger hon.

Det moderata äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, såg dock inga sådana problem. I UNT 29/12 säger han ”Att förvägra någon att välja ett visst bolag bara för att det inte har kollektivavtal faller på sin egen orimlighet. De äldres val väger tyngst.”

Läs den sista meningen igen. Joakim Larsson menar alltså att han inte har något som helst ansvar för arbetsvillkoren hos dem som avlönas av de skattepengar du och jag betalar för en värdig omsorg av äldre. Nej, han lägger hela ansvaret på de äldre.

Tyvärr är inte Joakim Larsson unik. Här i Uppsala använder moderaterna och kd samma argumentation. Vänsterpartiet ställde i en debattartikel flera relevanta frågor om hur det kunde komma sig att hemtjänsten i Uppsala hamnat på plats 239 av 290 i en undersökning om de äldres nöjdhet.  Svaret från kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Mats Hansén, ordförande respektive vice ordförande i äldrenämnden, var att om de äldre ”av något skäl skulle vara missnöjda har de möjligheten att när som helst byta till en annan utförare”. Slutsatsen måste bli att de är för få äldre som gjort detta och att det är därför Uppsala placerar sig så lågt.

 

 

Oroande kostnadsökning

Nu ökar kostnaderna för besök i primärvården kraftigt i Uppsala län. Så kraftigt att det blir ett underskott på 30 miljoner i budgeten, trots att man redan från början räknat med en ökning av antalet besök. Det är svårt att entydigt ha en uppfattning om detta. Om ökningen av besök i primärvården t.ex. beror på att akutmottagningarna avlastats så är det positivt, om akutbesöken ligger kvar på samma nivå, eller till och med ökar är det tvärtom. Hur det är med den saken redovisas inte i UNT:s artiklar. Det är å ena sidan positivt att antalet besök till preventivmedelsrådgivning ökar, men å andra sidan måste den totala ökningen av antalet besök i primärvården, enligt UNT 7 procent under 2010 och 9 procent 2011, vara en källa till oro.

När vi infört etableringsfrihet, ökad tillgänglighet och ett ersättningssystem där vårdcentralerna får betalt efter antalet besök behöver man bara grundläggande kunskaper i företagsekonomi för att förstå att systemet i sig genererar fler besök. Att det blir lättare för mig som arbetar dagtid att träffa en läkare på kvällstid är bra, men om det dessutom leder till att jag börjar överkonsumera vård är det dåligt.

Överkonsumtion är i princip aldrig bra, men det är extra dåligt när det sker på skattebetalarnas bekostnad. Om landstingspolitikerna i Uppsala är åtminstone lite oroade över utvecklingen (vilket jag hade hoppats) så var det inget de ville utveckla i tidningen. Nej, där var alla nöjda med att budgeten spruckit, såväl majoritetsrepresentanten (kd) som oppositionens (mp) och (s).

I Stockholm har man haft samma system längre än Uppsala och där tas problemet nu på allvar. Samtidigt visar det sig i Stockholm att  trots den kraftiga ökningen av antalet besök i primärvården (33 procent från 2007 till 2011, under samma tid ökade befolkningen med sju procent enligt UNT) så ökar ändå besöken på akutmottagningarna explosionsartat.

Det ter sig som att systemet med vårdval, pengfinansiering och etableringsfrihet i sig genererar ett ökat behov av vård, och som systemet är utformat skaffar landsting och kommuner fram de pengar som behövs. Frågan är dock hur prioriteringen som alltid måste göras när det kommer till skattemedel ser ut. När kostnaderna för skattefinansierade verksamheter som ersätts per besök ökar kraftigt måste pengarna tas från något annat. Risken är då stor att det blir till exempel LSS-verksamhet och mer komplicerad vård som får stryka på foten. Eller, om man så vill, sjukvård för friska på bekostnad av de som har verkliga behov.

Jag hoppas att politikerna i landstinget tar detta dilemma på stort allvar.