Vänsterliberal

Det har blivit dags för en precisering. Egentligen kunde beteckningen ”liberal” räcka, men i dagens svenska politiska landskap tycker jag inte att den gör det. Jag skulle önska en bred liberal rörelse och i en sådan kan det vara en poäng att precisera lite tydligare. Även i dagens svårt trängda folkparti tycker jag att det finns anledning att markera. Kanske är det alliansåren, kanske beror det på det politiska klimatet i stort, men allt fler folkpartister definierar sig som höger. Det gör inte jag. Jag är inte höger.

smedjan1

Läs gärna Mattias Svensson utmärkta sammanfattning i Timbros Smedjan från 2004. ”Varför dessutom uppträda under en beteckning som aldrig använts för att kategorisera liberala idéer, som genom historien alltid betecknat liberalismens motståndare och ofta dess totala motsats? ”

Jag kallar mig nu vänsterliberal. Det är inte heller ett perfekt begrepp, men jag tycker att det är tydligare än det så odefinierbara socialliberal. Och det ger en bättre indikation på både sakpolitiska ställningstaganden och en allmän placering på höger-vänster-skalan, alldeles oavsett om man tycker att skalan i sig är relevant eller inte.

Som vänsterliberal är jag Pro market, men inte Pro business. En verklig marknad omfattar både säljare och köpare, både utbud och efterfrågan. Jag tycker att svensk höger alltför ofta fastnar i ett pro businessperspektiv, där företagens intresse alltid väger tyngst.

neo_promarket1

Ekonomen Magnus Henreksson resonerade bra om begreppen i Neo 2014.

Resonemanget om pro market passar på flera områden som till exempel arbetsmarknad där fackföreningar enligt mig har en självklar och viktig roll, i välfärden där det allmänna inte kan lämna kvalitetsansvaret till medborgarnas val och i bostadspolitiken där det högerliberala svaret idag enbart stavas åtgärder på utbudssidan.

En vänsterliberal syn på samhället innebär för mig också insikten om att friheten ser olika ut beroende på individuella förutsättningar. Möjligheterna till en bra utbildning får inte vara beroende av föräldrarnas engagemang. Tvärtom behöver det barn som inte har stöd hemifrån den bästa skolan. Det behövs en bostadspolitik inte bara för den som skulle kunna flytta till något dyrare om det byggdes utan också för den som faktiskt har svårt att ha råd att bo alls.

wibble2011

Samma sak gäller miljö, klimat och biologisk mångfald. Vi påverkas alla, men de som har det sämst ställt drabbas hårdast. Det krävs radikala åtgärder på miljöområdet, åtgärder som förstår och använder marknadsmekanismer, åtgärder som inte väjer för högljudda särintressen. Läs Klas Eklunds Grön kapitalism, från Bertil Ohlin-institutets Wibble-föreläsning 2011!

Miljöpolitiken är ett viktigt skäl till varför jag ser behovet av mer federalism i EU. Gemensam miljö kräver – precis som gemensamma sedlar – en överföring av makt från regeringschefernas slutna rum till det folkvalda parlamentet. Till den åsikten är det långt i svensk höger av idag. Och vänster.

Så varför inte ”socialliberal”? Det korta svaret är att jag inte är van vid att använda begreppet om mig själv. Tyckte det var otydligt redan när jag började i folkpartiet för 20 år sedan. Idag tycker jag ”socialliberal” är alldeles för spretigt. Det används av både värdekonservativa och hbtq-aktivister i folkpartiet, av de som vill begränsa flyktingmottagande och de som vill ha öppna gränser. Det är helt enkelt långt mellan Staffan Werme och Birgitta Ohlsson. Begreppet socialliberal har för mig förlorat sin mening. Jag tycker vänsterliberal är tydligare.

Minskad rörlighet och svårare för outsiders på bostadsmarknaden

LapptäckeVi måste öka rörligheten på bostadsmarknaden och underlätta för outsiders att komma in heter det. I praktiken gör politiken tvärtom. Nu är det turerna om amorteringskrav som fortsätter. Sedan Finansinspektionens förslag i våras omsorgsfullt smulats sönder av Kammarrätten är frågan åter på bordet. I en artikel i Dagens Industri 5/8 2015 signalerar KD att ett amorteringskrav kanske gör det mindre attraktivt att bygga nya bostäder. Säkert, men slutsatsen blir inte att göra något enhetligt och rimligt, utan föreslå ytterligare ett undantag. Nu ska den som köper en nyproducerad lägenhet slippa amorteringskrav. Vi får alltså ett system där amorteringskrav gäller endast de som köper en befintlig bostad. De som köper – ofta dyrare –  nyproduktion undantas. Redan tidigare står det klart att partierna vill undanta befintliga bostadslån. Det är en politik där de som står utanför bostadsmarknaden eller som måste flytta får ta hela smällen när partierna vill kyla ner bostadsmarknaden.

Jag har svårt att se varför partierna är så förtjusta i detta. Det är bra med amorteringar och lägre skulder, men om man inför ett krav måste man också räkna på vad det innebär. Det unga paret som köper sin första lägenhet för två miljoner med en kontantinsats på 300 000 kronor måste med Finansinspektionens förslag fram med 2 800 kronor per månad i amorteringar. Från första dagen. Vad innebär detta för möjligheten att efterfråga bostad? Vad innebär det för konsumtion, för lokal handel, restauranger och kaféer? De som redan sitter i sin bostadsrätt och kanske till och med är högre belånade omfattades inte alls av förslaget. Snacka om politik för insiders på bekostnad av outsiders. Läs gärna mitt och riksdagsledamot Maria Weimers debattinlägg i Dagens Samhälle från början av sommaren om detta.

Rörligheten motverkas redan idag av reavinstskatten (den så kallade flyttskatten). Med ett amorteringskrav blir det än värre. Familjen som växer och behöver flytta till något större måste nu också ta med ett amorteringskrav i beräkningen. Bor de kvar är de undantagna, om de köper en bostad för 4 miljoner och lånar 3,4 handlar det om ett krav på 5600 kronor i amortering. Varje månad. Om de inte har möjlighet att köpa nyproduktion. Självklart blir effekten att många inte har råd att flytta. Rörligheten bromsas.

EUamort
Från Dagens Industri 5/8 2015.

Tyvärr uttalar sig Folkpartiets Erik Ullenhag i positiva ordalag om förslaget från Jakob Forssmed, KD. Jag hoppas det inte är för sent och att vi istället kan diskutera en utfasning av ränteavdragen och se till att inte skapa särlösningar, undantag och lapptäcken av regler.

Finansinspektionen måste ställa krav på bankernas säkerheter, men amorteringsplanen för det individuella lånet bör vara en sak mellan kunden och banken. Ofta är det rimligare för banken att kräva stora amorteringar av den etablerade familjen en bit högre upp i åren än av den som just köpt sin första bostad.

”Det kan ju hända i en kommunal skola också.”

olympenEn friskola kritiseras av Skolinspektionen för stora brister. Den reflexmässiga reaktionen från borgerligt håll är ofta ”men det kan ju hända i en kommunal skola också”. Jo, det kan det absolut. Men det finns en viktig skillnad. När det händer i en kommunal skola företräds medborgaren av valda representanter. Hen kan den vägen kräva bättring och åtgärder eller faktiskt rösta på någon annan som bättre tar ansvar för skolorna i kommunen. Det går inte när det handlar om en friskola. Om det däremot handlat om en misskött privat vårdcentral eller ett hemtjänstföretag hade politikerna kunnat eller tvingats agera. Så borde det vara med skolan också.

I det nu aktuella fallet handlar det om Olympens skolor i Stockholm. Kommunen står för pengarna men kan inte göra något. I början av 2014 riktade Skolinspektionen skarp kritik mot den kommunala Gränby-skolan i Uppsala. Kommunen reagerade snabbt och bytte ut skolledningen. Föräldrar och elever vid Olympens skolor kan inte gå via sina valda företrädare. Det allmänna står för kostnaden, men har i övrigt abdikerat från allt ansvar. Strängt taget är det enda kommunen måste göra att se till att ha beredskap att ordna plats för elever som eventuell lämnar den krisdrabbade friskolan.

Det här är inte rimligt. Vi har privata hemtjänstföretag och privata vårdcentraler där politiken tar ett mycket större ansvar. När hemtjänstföretaget Omsorgshuset i Uppsala misskött sig en gång för mycket meddelade ansvarigt kommunalråd Ebba Busch Thor att avtalet sagts upp med omedelbar verkan och att de äldre fått hjälp att ordna ny och bättre hemtjänst. När en privat vårdcentral uppvisar brister i labbet agerar landstinget som står för pengarna. Så måste vi rimligen ha det med våra skolor också.

Lösningen stavas LOV, Lagen om valfrihetssystem. LOV garanterar å ena sidan etableringsfrihet för privata utförare, men reglerar å andra sidan också förhållandet mellan det allmänna och utföraren. Med ett avtal kan kommunen – som många politiker på riksnivå pekar ut som ansvarig för skolan – faktiskt ta ansvar för medborgarnas utbildning även när en privat utförare är inblandad. Utan avtal lämnas medborgaren ensam. Det är dags att vi ändrar på det.

För drygt ett år sedan skrev jag tillsammans med Jessica Bagge och Cecilia Elvin om detta i SvD. En text som är aktuell också idag.