Lite eftertanke om Romson och skogsindustrin, tack

I mitt flöde på facebook igår dök plötsligt en artikel från Dagens Industri i mars upp:romson-di

Tonen i de många delningarna varierade från upprörd till ironisk. Redan i våras kritiserades Åsa Romson från liberalt håll. Carl B Hamilton skrev på sin blogg att Åsa Romson helst ser ”att svensk pappersindustri lägger ner” och kallade vidareförädling till transportbränsle för stolligt.

Varför texten dök upp igen just nu kan vi lämna därhän, det som oroar mig (retar mig) är varför så många upprörs över det Romson säger om pappersindustrin. Att hon föreslår kraftigt höjda miljöskatter är en annan sak och där kan det finnas skäl att diskutera olika avvägningar. Men det är just ingen som kritiserar detta. Istället handlar det om att Romson ska ha sagt att vi ska sluta producera ”blöjor och näsdukar”.

Det Romson säger i intervjun är:

”Det är klart att man måste kunna tro att näringsstrukturen kan förändras. Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa. Jag tycker nog att vi kan klättra i förädlingskedjan.”

Och? Hon har ju rätt. I Kinas snabbt expanderande pappersindustri används snabbväxande eukalyptusträd med en omloppstid på 12-15 år. Stora Enso talar om att det kan gå att komma ner i 7 år. Är det någon som tror att det då går att konkurrera med pappersmassa från träd med en omloppstid på 70 år? Är det inte i själva verket rimligt och nödvändigt att med Romsons ord försöka ”klättra i förädlingskedjan”.

Vad har vi för trovärdighet i näringspolitiken om vi ironiserar över frågor som skogsbranschen redan diskuterar? I tidningen SkogsVärden beskriver professor Sten Nilsson, rådgivare till skogsindustrin, framtiden för skogsnäringen och säger att ”Skogsindustrin måste fortsätta utvecklingen mot ökad vidareförädling”. Han pratar om ”mer kvalitetstänkande än volymtänkande” och att använda ”skogsmark till mer än bara konventionella skogssortiment”. Han resonerar i själva verket precis som Romson. Det är en utveckling som är nödvändig alldeles oavsett elpris.

http://www.domsjo.adityabirla.com/

Samtidigt som alltför många liberaler ironiserar över mp är industrin redan på gång. Det görs mer transportbränsle av restprodukter. Preem dubblar sin kapacitet för framställning av biodiesel. Och det gamla bruket i Örnsköldsvik producerar inte längre pappersmassa utan viskosfiber. I indisk regi, men ändock.

 

Jag tror att industrin uppskattar politiker som är intresserade av deras bransch. Kanske till och med läser viss branschpress. Det enda som möjligen läst tidningen SkogsVärden i den här diskussionen är ju Åsa Romson.

Och varför var det förresten så självklart för många på den borgerliga kanten att se nyktert på konkurrenssituationen för SAAB, när det helt uppenbart är känslorna som styr så snart det handlar om pappersindustrin? Eller är det bara så att frestelsen att göra sig lustig över Romsons val av exempel som tar överhanden?

Carl B Hamilton skrev förresten om hur svensk skogsindustri ger ”tiotusentals människor både inkomst och jobb”. Jag tror att de vet hur läget är. Jag tror att politiker som intresserar sig för branschens utveckling och utmaningar har större chans att få deras förtroende.

Akademiska är ett sjukhus. Därför måste maten anpassas till vården. Dygnet runt.

Tillsammans med Janine Bichara har jag skrivit om sjukhusmaten förut. Nu gör vi det igen i ett svar till mp. Återigen hänvisar mp till det danska sjukhuset Hvidovre. Trots studiebesök på plats har de missat att maten serveras varm endast under dagtid och att delar av den tillagas enligt cook-and-chill-metoden, precis som det är tänkt här. Vi gör bedömningen att det blir för dyrt och osäkert att transportera varm mat ut till avdelningarna. Om temperaturen sjunker för mycket ökar bakterietillväxten och maten måste kasseras. Om nylagad, men nedkyld, mat istället skickas till avdelningen kan patienten äta när ronden är klar, eller sjuksköterskan är färdig med provtagningen. Patienten som vaknar mitt i natten efter en operation kan få varm mat från en meny där hen själv fått välja. Vi är övertygade om att det är rätt satsning.

Miljöpartiets artikel finns här.

Om vi ökar den svenska köttproduktionen måste vi importera mer soja

Vi ska välja svensk mat säger jordbruksministern. Jag fundera på vad det innebär. Var maten producerats är bara en av flera saker som jag tycker ska få styra. Det spelar också roll hur maten producerats – både miljöpåverkan, djurskydd och långsiktig hållbarhet – och vilka villkor som gällt för de som arbetat i produktionen. Oavsett var den skett.

Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.
Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.

I fokus står den stora köttimporten. Överanvändning av antibiotika och sämre djurskydd i andra länder är viktiga skäl till det. Ofta nämns också miljö och transporter som viktiga skäl att köpa svenskt.

Sant är att Sverige ligger före när det gäller djurskydd och antibiotika-användning, men hur ”svensk” mat får jag om jag köper svenskt kött. Slipper jag verkligen transporter över halva jordklotet om jag köper en svensk köttbit istället för en från Argentina? Följer svenska miljökrav med på köpet när jag väljer en svensk kotlett? Det är tyvärr inte självklart.

Enligt de senaste siffrorna från branschorganisationen Svensk kött producerar vi årligen drygt 300.000 ton kött här hemma. Samtidigt närmar sig importen samma siffror och ligger nu strax under 300.000 ton. Se bilden ovan.

Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.
Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.

I intensiv kött- och mjölkproduktion spelar kraftfodret en stor roll. En viktig proteinkälla är soja, vilket vi inte har någon större produktion av här hemma. Importen av soja till foder pendlade fram till 2010-2011 runt ca 300.000 ton per år, men har i takt med produktionsminskningen (se ovan) nu minskat till 250.000 ton. Importen av foder är i ton räknat alltså av samma storleksordning som importen av kött. Eller om man så vill, produktionen av svenskt kött. Om vi skulle öka den svenska produktionen medför det om inget annat ändras också ökad import av soja.

Om det här är ett problem eller inte beror på vad man är ute efter. För djurens välbefinnande vinner det svenska köttet alla dagar i veckan (mycket lite kött som importeras kommer i praktiken från stora naturbeten i Argentina). Sett till miljöpåverkan är det inte lika självklart. Sojaproduktionen i Sydamerika är mycket intensiv och använder mycket bekämpningsmedel, ibland preparat som varit förbjudna länge hos oss. Jag har själv sett reaktionen hos människor som jobbat med svenskt lantbruk sedan 60-talet när de fick reda på att Paraquat används i Brasilien i samband med radions reportage häromåret. ”Men vad f-n, det är ju jättefarligt. Vi förbjöd det på 70-talet här.” Ok, det var nog egentligen i början av 80-talet, men ändå.

Det finns bra och viktiga skäl att välja svenskt, men det finns också problem med beroende av importerade råvaror och miljöpåverkan i andra länder. Läs gärna också den debatt på temat matnationalism jag och min hustru deltog i förra året. Vi menade att det visst finns flera skäl att välja lokalt producerade livsmedel, men samtidigt att dessa inte nödvändigtvis har med miljö att göra. De skäl vi såg var i korthet:

  • Stötta lokalt företagande och bry sig om landskapet i närheten
  • Respektera svenska djurskyddsregler
  • Behov av inhemsk produktion i händelse av kris, inte bara krig utan kanske troligare smitta i andra länder

Till dessa måste man lägga miljö- och rättviseaspekter. Och om skälet är behov av inhemsk produktion i kris kan den inte vara så importberoende som idag.

För den som är intresserad av både djuromsorg och miljöpåverkan spelar det stor roll vilken sorts, och hur mycket, kraftfoder som används i köttproduktionen.