Syrien och utrikespolitiken i tidningen NU

Skriver idag kort i Tidningen NU (som fyller 30 – grattis) och önskar mig lite mer tydlighet i utrikespolitiken. När jag skrev texten var jag kanske en smula irriterad över vingligheten. Tack och lov har det lugnat sig lite kring de kemiska vapnen men dödandet fortsätter. Desto större anledning att faktiskt jobba fram en utrikespolitisk linje. NU finns inte på nätet så texten finns i sin helhet nedan.

Någon ordning får det väl vara, också i folkpartiet?

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang”, vilket jag förstår av många tolkades som något annat än regeringens FN-linje. Enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen och det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention i SVT:s Agenda. När Jonas Sjöstedt påminde om regeringens linje löd svaret ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag företräder folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten i NU förra veckan och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning i en viktig fråga framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de företräder partilinjen.

Johan Enfeldt, Björklinge

 

”Kan antas” – en reflektion dagen efter upprördheten

Gårdagens avslöjande om polisens register med över 4000 romer varav många barn (och således definitionsmässigt inte brottsmisstänkta) gjorde mig förbannad.  Nu ställer jag mig frågan hur vi hamnade här.

Det är två delar som är – om uttrycket tillåts – åt helvete. Det första är att polisen kartlägger och för register baserat på etnicitet. Det andra är den stora registreringen av icke brottsmisstänkta. I media har fokus i det senare fallet legat på barnen.

Den första punkten måste nog tyvärr förklaras med rasistiska strukturer som letat sig in i myndigheten. Den andra går – tyvärr – att härleda till politiska beslut.

I ett land där det är tillåtet med hemlig avlyssning av personer som en brottsmisstänkt ”kan antas” kontakta blir det ju ur ett polisiärt perspektiv nödvändigt att registrera alla dessa icke brottsmisstänkta som brottslingen kan tänkas kontakta.

I ett land där det är tillåtet att tillgripa hemlig avlyssning inte bara vid brott där minimistraffet är över två år utan också där straffvärdet ”kan antas” överskrida två år kan ju kretsen av brottslingar som kvalar in för avlyssning och registrering göras avsevärt större.

Tillsammans med en dos strukturell rasism så ter sig registret plötsligt logiskt.

Vi som är mest upprörda nu, liberaler och socialdemokrater, har anledning att se oss i spegeln. Det började i slutet på 90-talet. I folkpartiet kan vi kalla det för ”Siw Persson”-tiden. En högprofilerad riksdagsledamot som gjort sig känd för kamp mot gängbrottslighet och krävde hårdare tag. Det var inget fel i det, men för mig som enskild medlem gick omsvängningen till stöd för diverse tvångsmedel väldigt snabbt. Sedan fortsatt det under 2000-talet med en följd av beslut som steg för steg utökade polisens möjligheter.

Förr kunde polisen (efter domstolsbeslut*) avlyssna personer som var misstänkta för brott med ett minimistraff högre än två år. Efter regeländringarna på 2000-talet kan polisen (fortfarande efter domstolsbeslut*) avlyssna personer som en misstänkt ”kan antas” kontakta och det räcker att brottet i det enskilda fallet ”kan antas” ge ett straff som ger fängelse i två år. Minimistraffet kan vara mycket lägre, men två år behöver finnas i straffskalan.

Jag rekommenderar läsning av en promemoria från riksdagens utredningstjänst, Integritetsperspektivet i lagstiftningsärenden som rör tvångsmedel, övervakning, etc från 2008 för alla som vill få en snabb översikt över lagstiftningens utveckling och de politiska partierna ställningstaganden under 2000-talet.

Av promemorian framgår att förslagen i stor utsträckning haft brett stöd:

”Sammanfattningsvis kan sägas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet oftare ger uttryck för ett principiellt motstånd mot förslag som partierna anser inskränker den personliga integriteten, medan Folkpartiet och Socialdemokraterna tydligast betonat effektiva medel för brottsbekämpning. Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna uppvisar något mer skiftande ställningstaganden utifrån de avvägningar som partierna gjort i respektive ärende. I fråga om den kritik som riktas mot regeringens förslag går den ofta ut på att beredningen varit bristfällig eller att analysen saknar substans”

* Efter synpunkter har jag förtydligat att det krävs domstolsbeslut för avlyssning. Däri ligger ingen skillnad mot tidigare. Min avsikt har inte varit att påvisa att avlyssning sker lättvindigt. Min avsikt var att visa att möjligheten till avlyssning nu omfattar fler brott och fler personer än tidigare och att polisen därmed har behov av att ”hålla koll” på fler personer.

Längre dagar på dagis kräver mer personal

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Lina Nordquist om förskolan. I måndags kom den första undersökningen på 7 år med information om barnens vistelsetider. De har ökat från i genomsnitt 29 timmar i veckan till 31. I vår artikel visar vi vad det innebär för den faktiska personaltätheten och vad som riksdagen borde göra för att åtgärda problemet.

Skolverkets nya undersökning finns här.

Skolverkets statistik om personaltäthet.

Vår tidigare artikel om maxtaxan publicerades på Brännpunkt i somras och kalkylunderlaget finns här.

Den positiva freden som ett valvbygge på den negativa

Syrienkonflikten sätter spår i sinnet. Moralen är enkel – de gasade så vi bombar – men vi måste kunna ta ansvar för de praktiska konsekvenserna också. Jag går tillbaka till en lektion om varaktig fred under min militärtjänstgöring i mitten på 80-talet. Begreppen negativ respektive positiv fred och metaforen med ett valv blev något jag tog med mig av överste Einar Lyths föredrag. Jag har nu haft möjlighet att stämma av bilden med honom (tack!).

fredsvalv

Det handlade då visserligen om det kalla kriget, men jag tycker att bilden kan användas också idag. Den positiva freden – varaktig och utan hot – illustreras som ett valv. Det måste stå på två pelare och en grund. Grunden utgörs av den negativa freden, en fred som kan ske under hot, vara påtvingad eller bygga på terrorbalans. Ovanpå grunden byggs två pelare, en med attityder och en med åtgärder. Utan en grund i form av negativ fred går det inte, den första prioriteten är att få slut på striderna. Pelarna – attityder och åtgärder – måste sedan byggas så att de når lika högt. Man kan påverka attityderna, men det går inte att springa före med åtgärder om inte attityderna har förändrats i någorlunda samma takt.

Min slutsats är att militär intervention inte nödvändigtvis är fel om den syftar till att tvinga fram en vapenvila, men då måste det också finnas beredskap och uthållighet att upprätthålla en sådan, alltså en negativ fred. Bombningar för att stödja den ena eller den andra sidan är jag tveksam till, likaså idén att det i alla konflikter finns två sidor. I Syrien ter det sig som en kraftig förenkling.

Om C H Hermansson varit folkpartist hade han nog rutit till här också

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang” (vilket jag förstår tolkades som något annat än regeringens FN-linje) och enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen. Det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention och dundrade mot vänsterledaren Jonas Sjöstedts fråga om regeringens linje i Agenda. Svaret löd ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag representerar folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de representerar partilinjen.

 

 

 

Blir fysiken lättare på ett språk jag redan kan?

Folkpartiet presenterar idag regeringens satsning på mer och bättre undervisning i svenska för nyanlända. Det är naturligtvis bra, argumenten om språkets roll för integration och för att klara sig i skolan väger tungt. Men stämmer det verkligen att svenska är nödvändigt i alla ämnen? Är det inte så att undervisning på ett nytt språk lika gärna kan ses som ett hinder för ämneskunskaper?

Låt oss säga att jag kommer nyanländ till ett land (vilket som helst) någon gång under skoltiden. Självklart måste jag själv satsa på och förhoppningsvis också få förutsättningar att lära mig språket. Men är det också en förutsättning för att jag ska tillgodogöra mig ämneskunskaper till till exempel matematik eller biologi? Nja? Bäst förutsättningar för mig att klara kunskapsmålen i dessa ämnen skulle jag såklart ha om jag fick läsa ämnena på mitt eget språk.

Jag menar att vi – åtminstone i vissa ämnen och för vissa språk – går miste om en stor potential här. Det finns elever som har svårt att nå målen i till exempel biologi eller matematik på grund av att de inte hänger med i språket. Självklart skulle de ha nytta av mer och bättre undervisning i svenska, men när det gäller de rena ämneskunskaperna skulle de också ha nytta av undervisning på ett språk de redan behärskar. Alltså matematik med undervisning på till exempel arabiska. Det här fungerar förstås inte i alla ämnen, jag kan tänka mig att sådant som historia, samhällskunskap, idrott och svenska(!) lämpar sig dåligt för undervisning på andra språk.

Min motion till folkpartiets landsmöte i denna fråga lyder så här:

Förslag till landsmötesbeslut:

1. att under rubriken 2.2 Kunskap är makt lägga till punkten: ”Undervisning och prov i grundskola och gymnasium ska kunna ske på andra språk än svenska på orter där elevunderlaget är tillräckligt stort. Särskild vikt måste här läggas vid att lärare som undervisar på ett annat språk uppnår samma kvalifikationer som lärare i övrigt. Svensk läroplan ska följas.”

Motiveringen lyder:

För elever med annat modersmål är det viktigt att lära sig svenska. Där görs det redan stora insatser. Däremot finns det skäl att låta undervisning i andra icke språkberoende ämnen som exempelvis matematik ske på andra språk där elevunderlaget är tillräckligt stort och där det går att rekrytera lärare med rätt kompetens.Även om matematiken i sig är densamma så är det naturligt att det är lättare att hänga med om undervisningen sker på ett språk som man kan. Om ämneskunskaperna är prioriterade är det därför rimligt att både undervisning och prov i vissa ämnen ska kunna ske på andra språk än svenska. Alla ämnen lämpar sig inte för detta, exempelvis svenska (!), samhällskunskap och idrott, men med ämnesundervisning på modersmålet skulle vi ge fler elever chansen att uppnå sin potential. Svensk läroplan ska följas.

 

 

Om kapitering, LOV och politik – en jämförelse mellan två landsting

Ytligt sett kan man tro att systemet med vårdcentraler, listade patienter och ersättning per besök fungerar likadant överallt. Som om ersättningsmodellen var en naturlag eller åtminstone statligt beslutad. Det är den inte utan det kan skilja rejält mellan olika landsting. I botten finns LOV (Lagen om valfrihetssystem) vilken reglerar ramarna för ett system med etablerings- och valfrihet. Till detta skapar landstingen sina egna LOV-avtal med sina egna ersättningsmodeller.

Här försöker jag redogöra för skillnaden mellan två olika landsting: Uppsala och Dalarna.

Ersättningsmodellen bygger i båda fallen på en grund av

  • Kapiteringsersättning inklusive strukturersättning
  • Besöksersättning

Här kan man reflektera över begreppen och jag konstaterar att om det varit meningen att medborgaren skulle förstå systemet hade inte ordet kapiteringsersättning använts utan då hade det stått Ersättning per listad patient.

Därutöver finns det olika varianter som målrelaterad ersättning, ersättning för kvalitet och täckningsgrad samt ersättning för tilläggsåtaganden. Jag har utgått från LOV-avtalen för vårdcentraler i Dalarna respektive Uppsala läns landsting och försöker nedan jämföra hur konstruktionen ser ut. Eftersom det är olika begrepp som används i de två avtalen är det inte helt enkelt att göra en jämförelse rakt av. Det går inte att bara titta på siffror. För den som vill finns källorna i länkarna ovan.

Kapiteringsersättning, alltså ersättning per listad patient

I jämförelsen nedan har jag undantagit olika tilläggsåtaganden som tolk, insatser i särskilda boenden och sjukgymnastik samt en åldersbaserad ersättning för läkemedel som finns i båda landsting.

Uppsala

Uppsala läns landsting har en ganska enkel modell för kapiteringsersättning. Den består i grund och botten av en trappa med fasta summor per patient i olika åldrar.

  • Upp till 64 år: 1044 kr
  • 65-75 år: 2715 kr
  • Över 75 år: 3760 kr

Till detta kommer en strukturersättning på 15 procent i följande kommuner: Heby, Älvkarleby, Tierp, Östhammar och Håbo. Om vi antar att befolkningen är jämt fördelat 0-90 år blir genomsnittet 1670 kr exklusive eventuell strukturersättning.

Dalarna

Dalarna har en mer komplicerad modell där kapiteringsersättingen till 80 procent baseras på de listades diagnoser enligt ACG (Adjusted Clinical Groups) och till 20 procent på ett index som mäter vårdbehov baserat på ålder och socioekonomiska faktorer (CNI eller Care Need Index). I genomsnitt ligger kapiteringsersättningen på ca 2800 kronor. För den som är intresserad av mer bakgrund finns en bra sammanfattning av ACG här.

Besöksersättning

I LOV-avtalet för Uppsala län listas en rad olika ersättningar, medan Dalarna har en rak ersättning per besök. I tabellen nedan anges ersättning för besök hos läkare och sjuksköterska samt telefonkonsultation.

Uppsala Dalarna
Läkare: 313 kr/besök
Sjuksköterska: 282 kr/besök

Telefonkonsultation: 63 kr/tillfälle

Läkare: 61 kr/besök
Sjuksköterska: 61 kr/besök

Telefonkonsultation: 31 kr/tillfälle

 

Övriga ersättningar

Utöver kapiterings- och besöksersättning har de båda landstingen ytterligare några ersättningar:

Uppsala Dalarna
Målrelaterad ersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen. Täckningsgrad, ett mått som premierar att besök görs i primärvården ska motsvara 20 procent av den totala ersättningen eller i genomsnitt 790 kr per invånare

Kvalitetsersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen eller 197 kr per invånare.

Sammanfattning

Det är alltså stora skillnader. Uppsala har en väsentligt högre besöksersättning vilket kan sägas premiera levererad vård, medan Dalarna fokuserar mer på de fasta ersättningarna. Antalet besök är där av mindre vikt. Å andra sidan tillämpar Dalarna en komplex modell där ersättningen per listad patient baseras både på diagnoser och socioekonomiska faktorer vilket ska kunna ge mer ersättning för patienter som på grund av sina diagnoser har behov av många besök. Uppsalas ersättning per listad patient är väsentligt lägre och dessutom enbart beroende av geografi. Uppsala har inte heller något mått som premierar att patienterna håller sig till primärvården (när det är möjligt), om inte en sådan faktor ingår i den målrelaterade ersättningen. Dock är denna i så fall väsentligt lägre än i Dalarna.

Det är alltså tydligt att de två systemen ger olika incitament för de enskilda vårdcentralerna.

Spelar det roll för hur våra skattepengar används? Troligen.

Ligger det politik i hur systemen är utformade? Tveklöst!