Med avtal och ersättningsmodell styr vi upp friskolorna – debattinlägg i Dagens Samhälle

Frågan om hur vi ska få bort riskkapitalisterna och istället få in långsiktiga ägare till friskolorna är fel ställd.

Är det inte lite hederliga avtal och verklighetsförankrade ersättningsmodeller som behövs för att styra upp friskolorna snarare än juridik ((bolagsformer med särskild vintsbegränsning) och värdeord (riskkapitalister är dåligt, långsiktighet är bra)?

Jag skriver idag i Dagens Samhälle om ett ersättningssystem som lånar drag från vårdsektorn.

 

Bra att lamporna tänds, men blir det inte lite pinsamt (s)?

Gatu- och samhällsbyggnadsnämnden i Uppsala kommun ändrar nu sitt tidigare beslut om att släcka gatubelysning för att spara pengar. Det var både väntat och bra, även om jag helst hade set att beslutet om att släcka aldrig hade tagits. Men nu är det som det är. Sitter man i en nämnd så måste man kunna fatta också obekväma beslut – vilket nämnden gjorde i juni – och om det sedan inte visar sig bli som man tänkt så fattar man ett nytt beslut och förklarar varför. Inget konstigt med det.

Man bildar sig en uppfattning, står för den och om det finns skäl till det så ändrar man sig. Precis som de borgerliga ledamöterna i nämnden enligt dagens UNT.

Socialdemokraterna försöker istället få det att se ut som att de var emot beslutet hela tiden. På nyhetsplats säger Elnaz Elizadeh att det ser ut som att nämnden var enig men att det inte stämmer och skyller på att ”en gruppledare glömde att reservera sig”. Ett debattinlägg förstärker bilden av att (s) inte var med på beslutet att släcka.

Nja.

Av det justerade protokollet framgår ju tydligt att alliansens företrädare yrkade på och fick igenom en mindre ändring av förslaget. Ingen yrkade på avslag. Att (s) skulle ha röstat mot måste betraktas som en efterhandskonstruktion. Hederligare att stå för sina beslut även om de blev fel.

Lärarlöner – är det kvinnornas ”fel”?

Lärarlöner är alltid ett hett ämne inför terminsstarten. UNT har uppmärksammat bristen på kemilärare och den allmänna förklaringen är att lärarna halkat efter lönemässigt. I den pågående diskussionen om att förstatliga skolan (vilket jag tycker är en bra idé av andra skäl) antyds också att det är kommunerna som ligger bakom lönetappet.

Jag tittade i SCB:s lönestatistik där man kan ta fram lön efter yrke sedan 2004. Diagrammet nedan visar löneutvecklingen, alltså hur stor löneökning respektive grupp fått sedan 2004 då index är satt till 100.

salaries1

Det är tydligt att lärarna halkat efter. I snitt har lönerna på arbetsmarknaden ökat med 26 % under perioden. Sjuksköterskorna klarar sig någorlunda med 24, medan lärarna har fått nöja sig med 17-18 %. Jag hade såklart önskat mig en tydlig trend uppåt under de senaste åren med borgerlig regering, men trots både försök och förslag har det inte gett utslag i lärarnas plånböcker. I alla fall inte i genomsnitt.

Tittar vi specifikt på gymnasielärare jämfört med personal inom kategorin fysiker, kemister m.fl är dock bilden en annan. Här har inte lärarna halkat efter under de senaste 10 åren. I procent har de båda yrkesgrupperna höjt sina löner lika mycket.

salaries3

Det betyder nu inte att gymnasielärarna tjänar lika mycket som kemisterna utan förstås bara att skillnaden dem emellan är ungefär densamma nu som 2004. I verkliga tal skiljer det ca 10.000 kronor i månaden.

Så, om inte lärarna halkade efter de senaste 10 åren så måste ju tappet ha skett tidigare. Kanske ligger det nära till hands att skylla på kommunaliseringen av skolan, men sanningen visar sig vara en annan. Diagrammet nedan (med kommunaliseringen inritad av mig) visar att raset började 1968 och att det sedan en bit in på 90-talet bromsats upp något. (Källa: Lärarförbundet)

salaries5

Och nu blir det intressant.

  • För det första kan vi alltså konstatera att reallöneminskningen åtminstone har upphört sedan kommunaliseringen. Alltid något. 
  • För det andra så syns tydligt hur den höga inflation vi hade under 70- och 80-talen gjorde att reallöneökningarna blev små för många grupper och det ligger nära till hands att detta kan vara en förklaring. Alltså att offentliganställda lyckades sämre när det gällde att kompensera för inflationstakten.

Men förklarar det allt?

Lärarförbundet skriver i sin rapport:

”1958, då 30 procent av läroverkslärarna var kvinnor, tjänade en ingenjör bara tre fjärdedelar av en adjunktslön. Ett halvt sekel senare, när en majoritet av Sveriges gymnasielärare är kvinnor, är förhållandet det omvända: En genomsnittlig gymnasielärarlön är knappt tre fjärdedels genomsnittlig civilingenjörslön. Och hur var det nu med könsfördelningen bland ingenjörerna? Just det, ungefär 80 procent män.”

Är det så illa att det är här vi måste söka förklaringen till att lärarna halkat efter lönemässigt? Det finns ju tyvärr gott om statistik som visar hur lön i många fall beror av kön.

De som staplar stolar så högt att de når över våra huvuden – eller faller omkull?

Läste på twitter häromdagen att samme person som skötte krishanteringen för Carema i samband med den så kallade Carema-skandalen nu sköter kommunikationen för JB efter konkursen i JB Education. Personen i fråga heter Henry Stensson och är vad vi i dagligt tal kallar PR-konsult. Uppenbarligen duktig så det är inte konstigt att han anlitats av JB.

Rättelse: Henry S har uppdrag för konkursboet efter JB, vilket strängt taget innebär att han jobbar för skattebetalarnas räkning. Därmed blir Henry Stensson ett irrelevant exempel för det jag ville påvisa med detta inlägg. Det jag skriver om Lars Leijonborg är däremot fortfarande ett problem. Liksom att de täta banden mellan politiken och ledande intressenter i de numera stora företag som levererar vård och utbildning för skattepengar besvärar.

Jag kunde räkna upp motsvarande exempel från s och mp, men sorgligt nog spiller problemen över också på folkpartiet. Expressens ledarskribent Eric Erfors har försökt få reda på vilka uppdragsgivare vår gamle partiledare Lars Leijonborg har som lobbyist. Med tanke på att han under de senaste åren varit ordförande i den av regeringen tillsatta friskolekommittén är det naturligtvis en högst befogad fråga. Om inte Lars vill svara på frågan om han haft uppdrag för något av friskoleföretagen så får vi inte veta.

Det är inte OK.

Svar från Roger Haddad om segregerande skolbuss

Roger Haddad, fp-riksdagsledmot från min hemstad Västerås och ledamot i utbildningsutskottet, svarade på mitt inlägg om skolskjuts i Tidningen NU häromveckan. Läs och döm själva!

Jag har inga större problem med svaret. Precis som Roger skriver blir det ibland intressekonflikter och politik är många gånger att prioritera. Jag håller också med Roger om att det sätt som friskolorna finansieras på idag medför en orättvisa eftersom kommunen måste stå med en beredskap att rycka in när en friskola läggs ner, något som redan hänt här i Uppsala. Friskolorna har inget sådant ansvar. Det är också bra om problemet jag orade mig för är såpass litet i Västerås.

Däremot tycker jag det är tråkigt att bli beskylld för inte ha något förslag till finansiering. Jag avslutade min text med ett svar på Rogers facebook-uppmaning om finansiering:

”Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.”

Om inte det duger som utgångspunkt för en diskussion om finansiering så vet inte jag vad som krävs. OK, läx-RUT handlar idag om för lite pengar, det håller jag med om. Maxtaxans utforming däremot urholkar kommunernas budgetar varje år.

Sen blir nog partiprogrammet ganska urvattnat om varje enskild punkt ska vara – som Roger skriver -”fullt finansierad”, men det är en annan historia. Jag kan precis som Roger vara orolig för att partiprogramsförslaget innehåller för lite intäktsförstärkningar i förhållande till flera ganska kostsamma förslag. Det är en viktig diskussion som förtjänar mer uppmärksamhet.

 

Politiken kan inte abdikera från beslut om hur skattepengar används

Efter Zarembas artiklar om sjukvården i DN har NPM – New Public Management – blivit omdiskuterat. Mats Hasselgren som jag känner från min tid i Stockholms län skrev för några dagar sedan ett inlägg på sin blogg i ämnet. Alla håller såklart inte med om beskrivningen och ett av skälen är att meningen med NPM är att erkänna den kompetens som finns hos olika aktörer och på så sätt styra skattemedlen bättre än genom centrala beslut från politiker och förvaltningar.

Jag menar att det inte nödvändigtvis är NPM i sig som är problemet utan att det beror på hur man styr användningen av skattepengar. Den uppgiften kan inte politiken abdikera ifrån, men ofta blir det konsekvensen. En fråga om ett missförhållande besvaras med något om ”patientens egna val” eller ”professionens ansvar”. Det är ju förstås relevant om det handlar om en patient som väntat länge med att söka hjälp eller en felaktig diagnos från en läkare. Däremot kan det aldrig vara svaret om det handlar om tillgång till eller kvalitet på vård.

Inom ramen för NPM-system tillämpas olika sätt att fördela skattemedel till utförare. Observera att utförarna kan vara privata eller offentliga. Det här handlar inte nödvändigtvis om privata alternativ. I praktiken kan vi skilja mellan ersättningar som är prestationsbaserade eller baserade på uppdragets svårighetsgrad. Några av de vanligare exemplen listas nedan.

Prestationsbaserade ersättningar

  • Ersättning per tillfälle. Tillämpas ibland inom vården där vårdcentraler kan ha fast ersättning per genomfört besök.
  • Ersättning per timme. En modell som är vanlig inom hemtjänsten. Utföraren betalas per levererad timme.
  • Ersättning per brukare. Denna modell tillämpas till exempel för skolpeng och som grundersättning per listad patient hos vårdcentraler.

Ersättning efter svårighetsgrad

  • Ersättning baserad på vårdtyngd, dvs brukarnas sjukdomsgrad
  • Ersättning baserad på sociala faktorer
  • Ersättning baserad på geografi

Det är riktigt att när man valt ersättningsmodell så är tanken att vård eller skola ska fungera bättre än om centrala politiker eller tjänstemän beslutar. Däremot är valet av ersättningsmodell i högsta grad ett politiskt beslut.

Om man väljer en ersättningsmodell med hög ersättning per brukare och ingen kompensation för sociala faktorer eller geografi kommer det självklart bli attraktivare att starta vårdcentraler i Nacka Strand och Täby än i Husby och Rimbo. Politiken bakom ersättningssystemet styr i praktiken tillgången till vård.

Väljer man en ersättningsmodell som är baserad på timmar så kommer man att mäta hur många timmar vård som producerats, alldeles oavsett vilken sorts sjukdom som legat bakom. Väljer man istället ersättning baserad på vårdtyngd kommer man lika säkert mäta hur sjuka de listade brukarna är för att bedöma vilken vård som kan tänkas bli aktuell.

Jag har tidigare jämfört ersättningssystemet för friskolor med motsvarande för vårdcentraler.

Jag tycker alltså att det är fel att ensidigt skylla på NPM. Det handlar om hur politiken väljer att styra – eller inte styra – hur skattepengarna fördelas. Den ”mäthysteri” som frustrerad personal inom vård, skola och polisväsende talat om tidigare i år är troligen ofta en följd av dåligt eller rentav felaktigt utformade regler för ersättning till utförare. Tyvärr går det ofta att koppla ett enkelt (och populistiskt) resonemang från politiker till ett ersättningssystem som sedan slår fel. Från argumentet ”alla barn är lika mycket värda” går en rak linje till en skolpeng som inte kompenserar för språk eller sociala faktorer. ”Ingen ska behöva vänta längre än 4 timmar på akuten” leder på samma sätt till ett system där man mäter tid snarare än räddade liv.