399 timmars arbete på en månad – är det dåliga arbetsvillkor eller tyder det också på något annat?

Sydsvenskan (och andra media) rapporterade idag om att en medarbetare från företaget Humana assistans arbetat 399 timmar under en månad. Det är – håll i er nu – närmare 13 timmar per dag, varje dag i 31 dagar, alltså helt utan lediga dagar. De orimliga arbetsvillkoren har varken rapporterats av brukare (som man väl kan tänka borde ha mött slutkörda assistenter) eller fack. Nej, det var enligt Sydsvenskan ”Försäkringskassan som gjorde upptäckten och slog larm.”

Nu frågar sig vän av ordning hur de upptäckte detta? Jo, de gjorde antagligen precis som vilken köpare av konsulttjänster som helst. Man får  fakturan, summerar timmarna och gör en kontroll av rimligheten. Försäkringskassan har fått faktura på 399 timmar som levererats av en assistent. Bakom detta faktum kan döljas två olika eller möjligen kombinerade orsaker.

  1. Tjänsten har levererats, dvs. någon har tvingats (hur nu det skulle gå till i Sveriges största assistansföretag) att arbeta 399 timmar under en månad eller har möjligen valt det själv.
  2. Tjänsten har inte levererats, dvs. fakturan är felaktig och innehåller av något skäl fel antal timmar.

Alternativt naturligtvis att Sydsvenskan är fel ute. Båda orsakerna ovan tyder dock på allvarliga problem i en av de viktigaste och mest känsliga verksamheter som vi finansierar med skattemedel – omsorg, stöd och service enligt LSS.

Målar jag inte fan på väggen nu? Jo, men det finns redan många exempel på bristande kontroll av hur våra skattepengar används. Senast i januari fanns ett fall i Uppsala där fusk med rapporteringen av timmar i hemtjänsten uppmärksammades. Frågan måste alltså ställas.

Av vad som framgår av artikeln i Sydsvenskan står det klart att Försäkringskassan betalat för 399 timmar. Nu är frågan om det beror på felaktig fakturering eller orimliga arbetsvillkor. Oavsett vilket drabbas de som är beroende av LSS.

 

 

Om monsterogräsen tar över – hur ska vi odla mat och foder då?

”Den glyfosatresistenta kvarnamaranten har förändrat söderns jordbruk för alltid.” Kvarnamaranten kan bli 3 meter hög och varje planta kan ge upphov till 400.000 frön.

Kvarnamarant

Citatet ovan är från vetenskapsradion Klotets mycket intressanta program om GMO-grödor, bekämpningsmedel och snabbt ökande problem med resistenta ogräs.

Programmet belyser på ett utmärkt sätt en viktig diskussion om GMO som sällan hörs här. I Europa diskuteras oftare hälsoeffekter och risker med att den genmodifierade grödan sprider sig. Problemet som Klotet behandlar är ett annat: sambandet mellan GMO-grödor och det faktum att 15 procent (!) av åkermarken i USA nu är drabbad av någon av de 14 arter av ogräs som nu är resistenta mot glyfosat (i daglig tal Roundup). Visserligen hävdar tillverkaren Monsanto att det inte är GMO-grödan i sig som är problemet utan sättet den används på, att den varit för framgångsrik. Det är sant, men man måste förstå mekanismen. Om det kommer ett utsäde som ger bättre och säkrare skörd till lägre kostnad och dessutom med en mindre mängd bekämpningsmedel så är det ju naturligt att en sådan gröda snabbt får stort genomslag. När förutsättningen dessutom är att alla ska använda samma bekämpningsmedel så skapas en monokultur där ogräsen förr eller senare kan utveckla resistens.

GMO-grödan som först kunde minska mängden bekämpningsmedel har alltså på bara några år lett till resistenta ogräs och behov av starkare gifter. Nu utreds i USA starkare ogräsmedel baserade på diklorfenoxiättikssyra, en av huvudbeståndsdelarna i hormoslyr som i alla fall vi som växte upp på sjuttiotalet minns. Det känns lindrigt uttryckt som ett steg åt fel håll.

Lyssna på vetenskapsradion!

Om livsmedel, klimat och miljö

Jag och min fru Maria skriver idag ett debattinlägg på Dagens Arena där vi svarar på en tidigare ledare från dem om relationen mellan klimat, miljö, rättvisa och livsmedel. Att köpa svensk mat är långtifrån alltid miljövänligt, men att kalla det för nationalism och hembygdsnostalgi är inte heller rättvist. Frågan är mer komplex än så.

Förenklingar om förstatligande

I Aftonbladet 13/5 skriver Utbildningsminister Jan Björklund och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner att skolan måste förstatligas.  Det är rätt slutsats, men fel analys. Kommunaliseringen är bara en av många reformer som stört skolan under de senaste 20 åren. Andra exempel på statliga reformer är fritt skolval, ny läroplan, friskolor och två (!) nya betygssystem. Att det betygssystem som beslutades av regeringen Bildt inte blev så lyckat illustreras av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i friskolor. Det är en dramatisk förändring på 20 år men förbises i nästan helt av Björklund och Fjelkner. Det är ”kommunerna” som anställer obehöriga lärare och prioriterar resurserna olika.  I verkligheten finns det 149 skolor (med fler än 30 elever) i landet där andelen behöriga lärare är lägre än 60 procent. 114 av dessa är friskolor (SVT i januari 2012). Lärarförbundet visade tidigare i år att lärartätheten i de fristående gymnasieskolorna var 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. Lönen var dock lägre i friskolorna.

Om vi ska råda bot på ” sjunkande kunskapsresultat, brist på likvärdighet och läraryrkets status” är det inte tillräckligt att skjuta in sig på kommunerna. Analysen måste också ta hänsyn verkligheten idag.