Osäljbar berättelse om skolpolitik

Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.

(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)

Tina Acketofts berättelse fungerar inte

Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.

Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.

För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.

För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.

Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.

Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.

Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.

Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

Stolthet finansierar inte välfärden

Jag blir förbannad. Ekot avslöjade igår att Spotify-grundaren och nyvalde styrelseledamoten i TeliaSonera Martin Lorentzon undkommit stora belopp i skatt genom en företagskonstruktion där aktier flyttats mellan bolag i Luxemburg och Cypern. Inget olagligt tycks ha förekommit, men jag tror att alla inser att ordningen i längden är helt orimlig. Om de som tjänar riktigt stora pengar – Skatteverket beräknade enligt Ekot skatten som Lorentzon undkom vid bara en affär till 60 miljoner kronor – slutar betala skatt försvinner legitimiteten i skattesystemet. Skatteverkets ansträngningar för att minska svartarbete bland småföretagare och privatpersoner kommer att te sig helt orimliga för vanliga medborgare.

Saken kommenteras i Eko-inslaget av Kristina Ekengren, kansliråd på finansdepartementet. Hon var dessutom ordförande i TeliaSoneras valberedning och hade i den rollen kännedom om Lorentzons skatteupplägg.

Som borgerlig väljare och tidigare kommunpolitiker har jag lärt mig vikten av att hushålla med skattepengar, men också hur viktigt det är att faktiskt få in de pengar som krävs för att finansiera välfärden. När pengarna är slut går det inte att driva skolor och sjukhus på välvilja och ambition. Eller stolthet, vilket Kristina Ekengren tycks tro. Istället för att ta chansen att prata om vikten av att täppa till kryphål i form av olika skatteparadis så säger hon att Martin Lorentzon är ”lite unik” och att vi borde vara ”stolta över att honom i Sverige”. Det klart vi kan vara stolta, men jag är ledsen Kristina. Stolthet betalar inte kostnaderna för välfärden. Stolthet betalar inte heller kanslirådslöner. Till det behöver vi skatteintäkter.

Regeringen talar gärna om utbildning och företagande och hur framtiden ska räddas genom spetskompetens och framgångsrika entreprenörer. Om vi ska finansiera utbildning och välfärd för dessa utan att sedan kräva att de faktiskt betalar skatt vet jag många borgerliga väljare som kommer att se sig om efter mer konsekventa företrädare.

Med vänner som Kristina Ekengren behöver alliansregeringen inga fiender. Slaget torde vara förlorat.

Om friskolan var en vårdcentral – återpublicerad i Dagens Arena

Även nättidningen Dagens Arena publicerade idag den artikel där jag jämför styrmedlen för  friskolor och vårdcentraler, först publicerad i UNT i morse. I praktiken kan man säga att vårdcentralerna styrs med en ersättning som beror inte bara på antal brukare utan också på mängden levererad vård och vårdtyngd. Omsatt till skolan skulle motsvarande system ge en skola som fick ersättning inte bara per elev utan också baserat på hur mycket undervisning som varje elev erbjuds. Därtill skulle skolor där elevunderlaget motiverar det kunna få extra medel för att kompensera för föräldrars utbildningsbakgrund, språksvårigheter eller sociala problem. Alla tre faktorer som erkänt gör det svårare för skolan att uppnå målen. Det för övrigt inte alls omöjligt att genomföra. Sedan många år har Skolverket och dess efterföljare redovisat statistik med ”förväntade” resultat baserat på bland annat ovan nämnda faktorer.

 

Ett anständigt beslut av kommunfullmäktige

Något senkommet. Uppsala kommunfullmäktige ändrade förslaget till lokala ordningsföreskrifter vid sitt möte i förra veckan. Insamling av pengar skulle enligt förslaget inte kräva tillstånd om ”insamlingen sker passivt i samband med framförande av gatumusik”. Underförstått: ”vanligt” tiggeri utan musik skulle bli en fråga för polisen. Lyckligtvis blev beslutet annorlunda, ett litet men viktigt ord sköts in så att tillstånd inte krävs om ”insamlingen sker passivt eller i samband med framförande av gatumusik”.

 

Om friskolan var en vårdcentral – debattinlägg i UNT

I UNT idag har jag en text som resonerar kring de ekonomiska styrmedlen och hur de påverkar verksamheten, vinstnivåerna och innehållet. Med ett exempel där jag jämför en friskola med en vårdcentral vill jag visa att det inte nödvändigtvis är friskolesystemet i sig som är orsaken till problemet med höga vinstnivåer. Jag tror att med ett styrsystem motsvarande det vi har för vårdcentraler så hade situationen varit annorlunda. När Jan Björklund nu tagit upp diskussionen om att återinföra timplanen för att säkra rätten till undervisningstid är en av orsakerna den avgjort mindre mängden lärarledd undervisning som elever får på en del friskolor. Självklart är timplan en väg att gå, men exemplet med vårdcentralen visar att styrmedlen i sig hade kunnat utformas annorlunda.

Visst skulle ett friskolesystem med lägre vinstpotential locka färre företag, det tror jag vi ska vara öppna med, men jag vill visa att man utan att förbjuda vinst faktiskt kan uppnå rejäla förbättringar genom att låta skolan låna idéer och kunskaper från vårdsektorn där man helt uppenbart har större erfarenhet av hur man styr verksamhet i privat regi med hjälp av avtal.