Politiker nära verksamheten har en annan förståelse för vinstfrågan

Tidningen Dagens Samhälle har låtit göra en undersökning bland kommunpolitiker och kommit fram till att det även bland de borgerliga finns en majoritet som vill begränsa vinstuttagen i välfärdssektorn. Undersökningen refereras av Dagens Arena. Min kommentar nedan.

I en undersökning med 1700 lokalpolitiker ingår av naturliga skäl ganska få deltagare från de mindre borgerliga partierna. Det gör det svårt att dra långtgående slutsatser för enskilda partier men för borgerligheten som helhet är siffrorna intressanta.

Vinstdebatten handlar om en helt skattefinansierad bransch utan priskonkurrens, det vill säga där priset sätts av politiker. Att en sådan bransch hamnar högt på listan över näringslivets högsta rörelsemarginaler är inte rimligt. Det inser antagligen väljarna, och undersökningen visar att det gäller också för en majoritet av de borgerliga kommunpolitikerna.

Sannolikt ställer sig också allt fler kommun- och landstingspolitiker frågan ”har vi råd?”. Mycket pekar nämligen på att de nuvarande systemen för etableringsfrihet i sig är kostnadsdrivande. Dels blir det svårare att planera kapacitet och lokaler, dels visar erfarenheter från Stockholm att antalet besök hos läkare och vårdcentraler ökar som en direkt följd av ersättningssystemen. Detta utan någon koppling till hälsoläget. En kommun- eller landstingspolitiker måste, oavsett parti, få pengarna att räcka till.

 

Skilj på upphandling och pengfinansiering – debattinlägg i Tidningen NU

Tidningen NU hade för ett par veckor sedan en ledarkommentar till debatten om vinster i välfärden som jag tyckte saknade ett resonemang om skillnaden mellan upphandlad och pengfinansierad verksamhet. Idag publicerades mitt svar, som återges i sin helhet nedan då Tidningen NU ej utges på nätet.

Det är inte upphandlade verksamheter som är problemet

I ledaren i NU 43 skriver Jan Fröman om argumenten för att lägga undan debatten om vinst i välfärden och gör en bra redogörelse för varför. Problemet är att argumenten gäller endast för upphandlad verksamhet. Där är det helt riktigt så att det knappast kan bli några övervinster, så länge det sker en upphandling i fungerande konkurrens och att denna följs upp ordentligt. Det gäller oavsett om upphandlingen gäller drift av ett äldreboende eller bygget av detsamma. Viktigast är dock att Jan Fröman pekar på det faktum att vid offentlig upphandling finns det både ett avtal att följa upp och ansvariga politiker som medborgarna kan ställa till svars. Ledaren slutkläm lyder: “Att hålla beslutsfattarna, våra förtroendevalda, ansvariga för vård, skola och omsorg är betydligt viktigare än att kräva att Carema ska gå med förlust.“ Exakt så är det, och här ligger kärnfrågan i den nu pågående debatten om vinster:

Allt mer av gemensamt finansierad verksamhet inom vård skola och omsorg drivs i privat regi utan upphandling. Det innebär att medborgaren inte längre företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. Politiken har abdikerat.

När det gäller friskolor sker alltså ingen offentlig upphandling, utan i praktiken gäller (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som etablerar sig i en kommun får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Detsamma gäller verksamheter inom den så kallade lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) även om möjligheterna att ställa avtalade krav är bättre.

I en upphandlad verksamhet skulle den skola som tänkt sig ha mindre personal också ha lagt ett lägre bud för att vinna upphandlingen, men med det nuvarande systemet får alla skolor samma peng, oavsett personaltäthet. Det här inbjuder till osunda uttag av skattemedel och bristande kvalitetsuppföljning. Att det finns konkreta problem visar inte minst Lärarnas Riksförbunds granskning från i januari i år. Fem friskolekoncerner med en sammanlagd omsättning av 2,2 miljarder hade under 2010 en genomsnittlig rörelsemarginal om 8 %. Hela denna marginal delades inte ut till ägarna, men av boksluten framgår att de fem friskolekoncernerna innan resultatet räknades fram tillsammans hade betalat 125 miljoner kronor, eller över 5 procent av omsättningen, i koncernbidrag till sina ägare. Sammanlagt har alltså mer än 13 procent av omsättningen gått till annat än skolverksamhet.

Jag menar att vi måste kunna se väljarna i ögonen och säga att det inte blev som vi hade tänkt. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att handla upp skolor så att vi samtidigt kan få valfrihet, konkurrens, effektiv användning av skattemedel och möjlighet att ställa politiker till ansvar. Det innebär att systemet för ersättning till friskolor måste göras om och på samma sätt måste LOV omprövas.

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna

 

 

Debattinlägg om Vinster i välfärden i Svenska Dagbladet

För att mer konkret försöka beskriva vad som gått snett och vad som borde göras för att säkra att våra skattepengar går till det som de är avsedda för skrev jag idag en artikel på SvD Brännpunkt.

Själv tycker jag att detta är ett angrepp på friskolesystemet ”från höger”, men jag vet inte om alla ser det så. Som jag skriver i artikeln måste borgerligheten ha ett tydligt svar på frågan om det är som leverantör av skattefinansierade tjänster där politiker fastställt priset som näringslivet ska ha de högsta marginalerna.

Debattinlägg om LSS i tidningen NU

Hade idag texten nedan publicerad i den till folkpartiet närstående Tidningen NU. eftersom den inte publiceras digitalt finns texten i sin helhet nedan.

Dags att värna Bengt Westerbergs lag

Under sommaren och hösten har vi sett flera artiklar, insändare, ledarkommentarer och debattinlägg som berör LSS. I huvudsak kan man i texterna urskilja två linjer. Den ena handlar om försämringar och byråkrati som gör att de som har behov av stöd enligt LSS i flera fall får det indraget eller förhalat. Den andra handlar om att det fuskas inom LSS och att det är för dyrt. Det tycks uppenbart att det på politisk nivå finns starka krafter som vill försämra villkoren för de som är beroende av LSS.

Det gär mig deprimerad att se ledarartiklar och andra texter där fusket inom LSS görs till ett argument för att försämra innehållet i lagen, dvs försämra vardagen för de som behöver stödet. Att det fuskas (och det gör det tyvärr) är inte ett argument för att försämra stödet i sig, det är dock ett argument för bättre kontroll och uppföljning.

Jag tror att vi måste förstå att det har hänt något nytt här: LSS är ifrågasatt.

När jag var aktiv i kommunalpolitiken i Vallentuna 1996-2006 så hände det att framförallt moderaterna stördes av kostnaderna för LSS, och visst var saken uppe till diskussion i koalitionen ibland. På den tiden fanns det dock en sorts osynlig gräns. Det räckte att säga ”det där är vår lag”, eller ”det där är Bengt Westerbergs lag” för att moderaterna skulle backa. Ibland behövde vi inte ens säga något. Kostnaderna för LSS var inte något som var öppet för diskusson.

Kanske är det så att den generation folkpartiser som starkt associerar LSS som ”vår lag”, likaväl som att de moderater som kände till den starka laddningen i frågan, är på väg ut ur leden. Effekten av detta är jag rädd blir att de som är beroende av LSS för att kunna – som det heter i lagen – ”leva som andra” och ha ”full delaktighet i samhällslivet” successivt kommer få allt sämre villkor.

Lyckligtvis är det inte försent att ändra på detta inför valet.

När man pratar med medborgare så är det förvisso så att de flest av oss sällan träffar någon som själv är beroende av LSS, men det är mycket vanligt att den man pratar med har någon i släkten, vet ett barn i skolan, vet någon bekant etc som ges möjlighet till ett rikare liv genom detta stöd. På det sättet har frågan potential på samma sätt som den gamla ”eget rum på långvården”. LSS är något som många väljare kan se behovet av och dessutom har tillräckligt nära till för att frågan ska kunna spela roll för valet av parti. Men då måste vi ta bladet från munnen och i det offentliga börja försvara och förklara LSS.

Det här är alltså en fråga som vi kan lyfta fram mycket mer i vår egen argumentation och på så sätt stå starka i förhandlingar med framtida koalitionspartners. Med tanke på att vi inte är det enda parti som värnar LSS så borde förhandlingsläget vara gott.

Johan Enfeldt

Fp-medlem, Björklinge